CD:n är död!

Nu är det fastställt. Cd:n som den är nu är död. Läs mer.
Nåja, jag gnetar på med cdhyllan ändå. Glöm inte att de största artisterna vi har är just döda.

Depeche Mode - Music for the masses

Så bah, liksom vaddå bah, kommer det en så hära skiva efter Def Leppard, bah. Typ.
Violator är bäst. Den här kommer tvåa. Och ska jag erkänna var det inte DM jag lyssnade på när det begav sig. Men man har ju rätt att ändra sig. Och som tur var gjorde jag det först av pudelrockarna. Jag klippte av hockeyfrillan och breddade min musiksmak. Först genom The Police. Och till slut genom Gahan och grabbarna. Ett tack till min vän Tommy som visade vägen.

Def Leppard - Hysteria

1987. Globen var halvfärdig och på Hovet spelade Def Leppard med laser och allt. En suverän konsert som värmdes upp av MSG. Det var något speciellt att se de gröna laserkonerna över bandmedlemmarna och rätt som det var dök en bild på Marilyn Monroe upp. Rakt över våra huvuden. Grön och fin hon med. Många trevliga minnen till den här plattan. Torrhånglenas tid.

Deep Purple - Very best of

Det har blivit så att jag har ganska många cd-samlingar eftersom jag har studioalbum på vinyl. Eller, var det en bra förklaring egentligen? Struntsamma. Den här är i alla fall den bästa då den spänner över4 decennium. Om du såg intervjuerna med bandmedlemmarna på SVT:s hårdrocksnatt, ja, då vet du vad jag pratar om. Coolare rockers får man leta efter. Fast de finns och kommer längre fram i cdhyllan. Rockers ÄR coola. Så är det bara.

Burn är en energilåt utan dess like, Highway star likaså. Och Perfect Strangers är helt enkelt en av världens bästa låtar. Känn på den.

Dean Martin - The very best

När jag lagar mat åker den här skivan på. Helst ska det vara pasta med ett glas vin till. Då kommer man i fas med en av världshistoriens största entertainer. På scen, på film och på skiva var denne Rat pack en kille som verkligen visste hur livet skulle njutas. Och till slut blev det för mycket. Men hellre det än att dricka grönt te och aldrig gå mot rött.

Mer om hans Rat Pack-kollegor längre fram.

David Bowie - Reality

Den här gillar jag i alla fall. Den har mycket av gammalt 70-tal i soundet. Fast nytt på samma gång. Det är speciellt en låt jag skulle vilja föra fram i ljuset lite extra och det är den allra sista. Bring me the disco king. Den är grymt snygg och bra. Du måste lyssna på den om du inte gjort det tidigare. Högt.

David Bowie - Heathen

MYCKET svår platta. Fast det kan bero på att jag bara lyssnat på den ett par gånger. Och det kan ju tyckas vara lite orättvist mot David. Så jag får väl försöka igen. Jag kanske har blivit vuxen nog att både ge den en tredje chans och att jag kanske kommer ihåg minst en låt efteråt.

Vi provar väl då.

David Bowie - Hours

Ett 3-D-konvolut och lite sköna låtar, men ingen hurra-vad-bra-platta. Men inte på något sätt dålig. En 3:a alltså.

David Bowie - Aladdin sane

Sjukt snyggt konvolut. Och även en mycket bra platta. Inledningsspåret Watch that man är riktigt bra rock 'n roll, sen fortsätter det med lite blandat experimenterande.

A lad insane.

David Bowie - The singles collection

Nä, Magnus, jag orkade inte göra en samlingsbild. Så det får bli några stycken på rad.

Så.

Då har vi kommit fram till ännu en favvo i cdhyllan. Den här karln, eller hur man ska klassificera honom, har gjort så mycket bra att man bara blir förbannad. Jag brukar bli det av god mat, snygg design och just bra musik, som jag skulle ha velat gjort själv.

Den här samlingen är ett måste och får med en hel del ur hans karriär, även om det finns dubbelt så mycket som är nästan lika intressant. Jag har lagt märke till att just den här samlingen har justerats lite på sistone. Den utmärkta Wild is the wind har fått ge plats åt Cat people (putting out fire) som i och för sig är lite cool. I år kom det dock en Platinum-samling som är strået vassare.

Om jag fick välja några favoriter, och det får jag ju som bekant, skulle det bli Heroes, Life on mars? Young americans och såklart Let's dance.

Daniel Lindström

Ja, jag följer Idol. Eller, gjorde. I år är jag inte lika hängiven. Men när Daniel och Darin var kvar till slutet trodde jag att Daniel skulle vinna men att även Darin skulle få en karriär. Daniel är ju en inte så kaxig norrlänning som sjunger bra, så vi får väl se hur länge det håller. Den dagen han dyker upp på Allsång på Skansen har hans karriär tagit en ny väg. Men som inte behöver betyda något negativt. Allsångs fans är nämligen mer hängivna än Hultsfreds.

D.A.D. - The early years

Jockes brors bil, en svart Ford Escort, sladdade försiktigt fram i den första nysnön i november 1989. Vi var på väg till brudarna i grannkommunen och det var Jocke som körde. Jag skötte värstingstereon och spelade en låt på repeat. Sleeping my day away. Låten är den där resan, som slutade lyckligt trots väglaget från Hell. Såg dem live några gånger i Hultsfred och en gång längst framme vid scenkanten på Gränsö. Det var så hög volym där att man omöjligt kunde urskilja trummor från gitarr från sång från bas. Men vad gjorde det? Det var ju party.

Andra låtar som betytt mycket är I won't cut my hair och Marlboro man. Länge leve dansk countryrock.

Crowded House - The very best of

Ännu en samling. Skön musik som åker på då och då. Har inte fördjupat mig särskilt mycket i dem förutom att det är ganska tidlöst och bra.

Creedence Clearwater Revival - Platinum

Nu blir mina föräldrar nostalgiska. Och jag. För hur skulle jag kunna vara annat när Creedence kommer på tal? Det var ju de som fick gå på högvarv när jag var några år och inte ville sova. Men efter lite Fogerty-rasp blev det en "Good moon rising". På vinyl var det Willy and the poor boys från 1969 som gjorde jobbet. Och sådär 25 år senare var det något djupt i mig som sa att "Platinum" var ett bra val. Om jag, eller våra barn, skulle ha svårt att sova någon natt.

De flesta låtar är ju bra men det finns ett par jag inte kan vara utan. Born on the bayou och den låååånga versionen av I put a spell on you. Jag får gåshud.

Cornelis Vreeswijk - Mäster Cees memoarer

Den här mannen behöver ju egentligen ingen presentation. Och om jag ska vara ärlig lyssnar jag för sällan på den här boxen, som innehåller drygt 150 av hans mest älskade och kända visor.

Coldplay - Parachutes

Riktigt bra. Och de håller än. Men de börjar väl få lite mer ångest för varje skiva de släpper nu. När den här kom var det Coldplay och Travis som körde parallellslalom nerför pisten. Men någonstans på vägen verkar Travis ha ramlat, för Coldplay är på väg mot mål, om jag får gissa. Och det får jag ju. På cdhyllan är det jag som bestämmer. Och nu bestämmer jag att inte skriva mer idag. Nästa gång - Cornelis.

Clawfinger - Zeros & heroes

Nu blev visst den här bilden lite större än den skulle vara. Men det kanske bara speglar gruppen. Tungt och bra första gången man hörde dem och det var väl låten Nigger som satte fart på karriären. Och missuppfattningarna om dess innebörd. Men det är som med Rammstein. Det är som att äta kroppkakor. Gott i början men efter 5 stycken känns det som man ska spricka.

Christian Falk - Quel bordel

Om du frågar musikkritiker i utlandet ger de inte den här plattan något överdrivet bra betyg. Men om du frågar mig får den det. Jag gillar blandningen av dance och vad-det-nu-är. Lite gästsångare/sångerskor på de olika låtarna och det är en bra partyplatta som i dagarna har fått sin uppföljare. Han kan sin skit. Inte bara göra jinglar till SVT.

Chris Isaak - Wicked game

Det här är varken en samlingsplatta eller ett album i ordningen. Den innehåller lite blandat och kanske inte det bästa han gjort, men jag vet att jag har den för en låts skull och det är just Wicked game. För mig är den David Lynch och filmen Wild at heart. Det är min favoritregissör och musiken han använder sätter alltid djupa spår i mitt inre. Angelo Badalamenti är en annan kompositör vars musik fastnar som tejp på själen. Chris förtjänar helt klart mer uppmärksamhet och hyllningar.

Chris Cornell - Euphoria morning

Efter att Soundgarden lagt gurorna på hyllan men innan Audioslave såg dagens ljus, bestämde sig Chris Cornell för att wejla de sista sprattlande resterna av grungen åt fanders. Och som han gjorde det. Det här är en känslosam platta som är vacker helt enkelt. Han blandar sin tyngd med sin känslosammare sida och så blir det som det blir. Världsklass. Jag tror till och med att han skulle lyckas bättre solo än att fortsätta med Audioslave som jag tycker har kört slut på batterierna för den här gången.

Cher - The greatest hits

Nere i gillestugan hos mina föräldrar står en singel med Sony & Cher. I got you babe. Och det här är lite konstigt, för om man tittar på gamla bilder av Cher, från 60-talet och strax därefter, så är hon fulare än vad hon är idag. Det kallar jag att åldras med värdighet. Hon lever sitt liv baklänges och kommer väl ha babyface och suga på napp strax innan hon går bort. Hon har en säregen röst som, vad vet jag, också är opererad för att låta sexig. Men jag har aldrig riktigt gillat henne. Och kommer inte att börja göra det heller. Inte för allt silikon i småland.

Chemical Brothers

Exit planet dust
Dig your own hole
Brothers gonna work it out (DJ mix)
Surrender






Om Bob Hund är det band jag dansat galet till framför scenen i Hultsfred eller på KTH är Chemical Brothers det band som kommer strax efter. Det är ju lite olika musikstilar men partyröj är deras gemensamma nämnare. Exit planet dust spelades högst och galnast i Mr. J's svamplägenhet, jag pratade om i anslutning till Beck. Sen höll det på så ett par plattor till, fram till Surrender. Sen var inte det kul längre. Men det är väl så med experimentell musik. De är som chockgranater i partynatten.

Céline Dion - D'eux

Jaha. Där står den. På franska. Vet inte riktigt om jag har hört den på 100 år. Ord är väl överflödiga. Ful tjej sjunger vackert. Som Barbara S.

Caron Wheeler - UK Blak

Det började med Soul II Soul. Fett soulsound i slutet av 80-talet och som sedan blev solokarriärer för bandmedlemmarna. På den här är det egentligen bara 2 sköna låtar och det är den utnötta Livin' in the light och den lite bättre Blue (is the colour of pain).

Caroline Lavelle - Spirit

Har du kräkts upp gallan av Enya? Ja, då har jag något istället. Som dessutom är bättre. Fast lika mystiskt och drömskt. Den här skivan köpte jag på rekommendation av min Hi Fi-vän Jörgen. Och har man en bra anläggning får man följa med basen ner i källaren där bara ett fåtal Hertz får plats.

The Cardigans

Gran Turismo
Long gone before daylight
Super extra gravity








Sa jag att de var från småland? Det börjar bli tjatigt det här. Ännu ett kanonband och de som känns mest internationellt gångbara. Jag fastnade aldrig för deras första plattor. Soundet var allmänt taskigt och lite för gulligt. Som en cardigan på en biologilärare. Men i och med Gran Turismo fick Svensson & Co. utlopp för sina dolda hårdrocksrötter. Och då blev även jag nöjd.

Gran Turismo är lite som Kents Isola. Men mer om den längre fram. Erase/rewind är bland de bästa och i My favourite game kan jag fortfarande reta mig på att det händer något med ena kanalen i sista refrängen, om jag inte minns fel. Avsiktligt eller inte. Vad vet jag?

Long gone... är en milstolpe och innehåller nästan bara bra låtar. Produktionen är skitsnygg och i You're the storm gör Nina någon slags snygg höjning i slutet. följt av A-a-a-aa-aa. Men den absolut bästa låten är Live and learn.

Super extra gravity har jag inte blivit lika bra vän med även om den är hyfsat bra. Låtar som sticker ut är dock Overload och Good morning Joan.

Bryan Adams - So far so good

"I got my first real sex dream..."

Just det.

Så skulle Summer of '69 kunnat börja. Och det var kanske så många i tonåren tyckte det lät som. Den här Kanadensaren har skrivit några riktigt sköna jeansjackelåtar. Just Summer of '69 var tillsammans med Simple Minds Don't you (forget about me) de låtar det hoppades allra mest till på dansgolven i folkparkerna på 80-talet. Tillsammans med U2's Pride.

Och 4:03 minuter innan lysrören tändes upp hade man hunnit hångla med en tjej från grannkommunen till låten Heaven. Det var tider det.

Bruce Springsteen

Born in the U.S.A.
The Rising
Tracks








Äntligen. The Boss är en favorit i hyllan, även om just cdversionen av honom begränsar sig till just dessa plattor. Men sammantaget har jag nog det mesta studiomaterial av honom på vinyl, cd och iTunes-filer. Men nu är det cdhyllan vi snackar om och då är det dessa.

Vad är då The Boss för mig? Ja, en massa saker som till exempel den starkaste konsertupplevelsen - Stadion 2000-something, kommer inte ihåg år. Kommer bara ihåg att jag hade gråten i halsen och blev lite paff själv att en konsert kunde framkalla det, inte bara den första gången jag såg min blivande fru i brudklänning. Undrar varför det blir på det sättet med känslorna. Det var i alla fall mäktigt.

Born in the U.S.A. var en riktig partyrökare (OBS: gammalt uttryck, typ 1986) när den kom och efter att ha spelat sönder titelspåret har jag hoppat över det varje gång plattan åker på. Det är samtidigt förbannat kul att Ronald Reagan, under sin presidenttid, ville adoptera låten eftersom den var så patriotisk. Om han hade lyssnat på texten hade han tänkt om.

The Rising kom året efter 9/11 och är kuslig på något sätt. Jag vet inte hur mycket av 9/11 som finns i den medvetet men den leder till eftertanke.

Tracks med sina 66 låtar är en skatt enligt mitt tycke. Även om de låtarna inte fick plats på albumen är de ändå riktigt bra och det hade kunnat släppas fler dubbelalbum vid tiden för deras tillkomst. Men det var kanske inte kommersiellt gångbart.

Bruce kommer jag alltid bära med mig. Och tyvärr, Uffe, du kommer aldrig kunna flörta med mig i dina rutiga skjortor eller Bossiga stil.

The brand new heavies

The brand new heavies
Shelter

Acid jazz. Jaha. Kalla det vad du vill. Svänger sominihelvete gör det i alla fall. Introlåten från deras självbetitlade album från 1992 känner du igen som har sett Nilecity 105.6. Shelter är inte lika bra men bjuder på riktigt svängig jazz-funk-groove-what ever.

Bon Jovi - Slippery when wet

Nu börjar vi komma in i den värld som jag och mina vänner befann oss i under ca 10 års tid. Black Sabbath tillhörde de mindre publika banden man lyssnade på, vid sidan av de så kallade kompisbanden. Bon Jovi var ett av dem. Och som man nästan var tvungen att lyssna på för att få behålla sin plats i gänget. Det låter kanske sjukt men det är ju så det funkar i tonåren. Om nu någon skulle vara främmande för den.

Det här en riktig hörnsten i 80-talshårdrocken. Även om Bon Jovi klassas, som Europe, som ett band i AOR-klassen (Adult Oriented Rock). Något man varken visste eller brydde sig om i 15-årsåldern. Rockade gjorde de i alla fall. Det finns inte en enda dålig låt på den här plattan. Och någonstans på vinden ligger deras första "Runaway" som inte är crap den heller.

Bo Kaspers orkester

På Hotell
Amerika
I centrum












Jag var beroende av dem en tid. De serverade en populär form av jazz som jag spisade med dur och moll. Och det skulle visa sig att många melodier man kände igen var tagna från jazzskattkistan. Sen var det stopp. Jag blev för mätt. Du kanske själv har ett sådant band som det känns som du har missbrukat innan du helt plötsligt en dag bara stänger av. För gott.

Bob Marley

Jag har den. Och de flesta, skulle jag tro. Bob Marley "Best of". Den räcker åtminstone för mig när reggae-tarmen vill ha sitt. Har aldrig tagit mig tid att utforska hans plattor från tidigt 70-tal och framåt. Även om det finns många pärlor där. Men, som jag har sagt tidigare (och kommer att säga igen) jag hade fullt upp med läder, nitar och permanentat hår under den tiden. Så vad begär du?

Bob Hund

Ett fall och en lösning
Stenåldern kan börja












På frågan, vilken musik kan du inte sitta still till? är svaret Bob Hund. Nuförtiden står de bara där, som stenåldersmän över furiös skånsk indiepoprock. Men under min tid som heltidsbesökare av Hultsfredsfestivalen var det den här gruppen man levde av. Jag tror till och med att man skulle kunna ha kul på fest utan alkohol, tack vare Bob Hund. Men vem fan vågade chansa?

Blur - 13

Jag hänvisar till min cdkollega på cdskåpet när det gäller Blur. Han är bättre på att sätta ord på varför han har gruppen i hyllan än jag.

Blacksmith - Once upon a star

Det var en gång ett hårdrocksband från småland.

Har du tänkt på att småland har producerat en del framgångsrika band på sistone? The Ark, The Mo och Melody Club. Och så Blacksmith. De är bördiga från samma matjord som jag, ett litet samhälle i norra småland som heter Gullringen.

Det fanns en del mer eller mindre bra band i området för den tiden på 80-talet men Blacksmith var de som rönte störst framgångar. Allra mest i Asien om jag inte är felunderrättad. Där fullkomligt slukar man hårdrock från väst och många före detta garageband lever idag som kungar där borta.

Deras första EP - Gipsy Queen - ligger i vinylformat på vinden och kanske blir föremål för "vinyllådan" nästa år. Eller inte. Jag blir nog galen av cdhyllan innan dess. På "Once upon a star" är det bara den utmärkte sångaren Pelle Englund som är kvar av ursprunget. Jag lyssnar knappt på skivan idag men stödjer dem så fort det kommer en ny platta.

Black Sabbath

1970. Mitt födelseår. Black Sabbaths första skiva. Ett åskväder, regn och en domedagsklocka i bakgrunden. Så var fan lös och skulle vara det ett bra tag.

När alla andra gjorde rock av olika hårdhetsgrad och i snabbare och snabbare tempo satte Black Sabbath pinnen i hjulet och saktade ner allt, vred upp basen och vässade gitarren ytterligare. Som en skenande stridsvagn i 10 km/h drog de fram och tryckte ner kritiker och fans i leran. De lämnade ingen oberörd. Jag har de plattorna ovan och några samlingar och andra som tolkar dem. Men det är de första plattorna som är tyngst.

"Paranoid", eller "War Pigs", som den egentligen skulle heta (men inte fick p g a Cubakrisen yada, yada...) var en skiva som låg till grund för vårt coverband i gymnasiet. Vi spelade mest punk men låten "Paranoid" fanns också med. Och den spelades ofta.

"Master of reality" är också en milstolpe med "Into the void" som sista men största låt.
"Vol. 4" som egentligen skulle heta "Snowblind" (men inte fick det p g a det var kontroversiellt att döpa en skiva till något som för tankarna till vitt pulver) är också gjuten. Ända fram till "Never say Die" lät det väldigt bra. Sen blev konsekvenserna av drogerna kanske för stora. Just den plattan innehåller flera obegripliga låtar. "A hard road" är också den enda låt Tony Iommi sjunger på.

Hur skulle det gå när Ozzy slutade då? Hur bra som helst, skulle det visa sig. Åtminstone för de 2 plattorna "Heaven & Hell" och "Mob rules". Gillar man Dio är dessa ett måste. "Heaven & Hell" är en av världens bästa om jag får bestämma. Och det får jag ju. Men även "Mob rules" med sin fantastiska "The sign of the southern cross" är en höjdare.

Sen räcker det för mig. Men Tony harvar på i sina blå solglasögon och allt tunnare hår. Men riffen är lika tunga och fingertopparna lika hårda som alltid.

Blacknuss - 3

Såinihelvete skönt soulgung. Den utmärkte trummisen och kapellmästaren Martin Jonsson har fingrarna långt ner i syltburken i produktionen och är lika bra på att programmera som att nöta stockar live. Har sett dem live och det är så de ska upplevas. Lite Titiyo, lite Viktoria Tolstoy och en massa andra. Stort.

Björk - Vespertine

En enda skiva även av denna kreativa artist. Har aldrig riktigt fastnat för henne men den här dög minsann att köpa. Ändå är det bara en låt jag kommer ihåg och det är den första - "Hidden place". Videon var lite speciell då den enbart visade hennes ansikte i närbild. Och så kom det X-Files-sörja ur ögon och mun. Som olja, fast ändå inte. Och så blir allting svart.

Big Money - Lost in Hollywood

Ett besynnerligt musikprojekt. Låtar skrivna av den gamle "Pontus och Amerikanarna" trummisen Vasa. Ytterligare ett geni. Det här är en svulstigt producerad popplatta som Michael B. Tretow rattade spakarna på. "Big" sjunger och jag vet inte vad han heter egentligen, bara att han har en tvillingbror och att de ofta körar bakom någon stjärna i tv.

Bigelf - Money Machine

"Gillar du Beatles?" frågade Jörgen i Hi fi-butiken Ultimate Sound.
"Ja" sa jag.
"Gillar du Black Sabbath?" frågade han igen.
"Ja, för fan. Det vet du" svarade jag.
"Då ska du ha den här" sa Jörgen och gav mig Bigelf. Ett hårdrocksband från någonstans i Sverige.

Beck

Kan man röka svamp?
Det tyckte i alla fall vår amerikanske vän Mr. J. Han var den exotiske mannen från San Diego, Californien och vi hade jobbat tillsammans några månader. Vi brukade se X-Files och diskutera UFO. Och ibland festade vi, och då åkte de fram. Svamparna. Han hade dem i kökshyllan, bland tallrikar och glas. De var gulvita och för att uppnå önskad effekt skulle de betraktas som te. Jag provade aldrig men Mr. J intygade att man blev en sexatlet. Och i bakgrunden spelades Becks "Odelay" på absolut högsta nivå. Testa det. Det blir lite mer av allt, liksom.

Sen gick det några år. Mr. J flyttade. Även jag. Fast Beck har funnits där hela tiden. Killen är ett geni. Sea Changes är riktigt skön. Lågmäld country. Snyggt.