onsdag, oktober 04, 2006

Black Sabbath






















1970. Mitt födelseår. Black Sabbaths första skiva. Ett åskväder, regn och en domedagsklocka i bakgrunden. Så var fan lös och skulle vara det ett bra tag.

När alla andra gjorde rock av olika hårdhetsgrad och i snabbare och snabbare tempo satte Black Sabbath pinnen i hjulet och saktade ner allt, vred upp basen och vässade gitarren ytterligare. Som en skenande stridsvagn i 10 km/h drog de fram och tryckte ner kritiker och fans i leran. De lämnade ingen oberörd. Jag har de plattorna ovan och några samlingar och andra som tolkar dem. Men det är de första plattorna som är tyngst.

"Paranoid", eller "War Pigs", som den egentligen skulle heta (men inte fick p g a Cubakrisen yada, yada...) var en skiva som låg till grund för vårt coverband i gymnasiet. Vi spelade mest punk men låten "Paranoid" fanns också med. Och den spelades ofta.

"Master of reality" är också en milstolpe med "Into the void" som sista men största låt.
"Vol. 4" som egentligen skulle heta "Snowblind" (men inte fick det p g a det var kontroversiellt att döpa en skiva till något som för tankarna till vitt pulver) är också gjuten. Ända fram till "Never say Die" lät det väldigt bra. Sen blev konsekvenserna av drogerna kanske för stora. Just den plattan innehåller flera obegripliga låtar. "A hard road" är också den enda låt Tony Iommi sjunger på.

Hur skulle det gå när Ozzy slutade då? Hur bra som helst, skulle det visa sig. Åtminstone för de 2 plattorna "Heaven & Hell" och "Mob rules". Gillar man Dio är dessa ett måste. "Heaven & Hell" är en av världens bästa om jag får bestämma. Och det får jag ju. Men även "Mob rules" med sin fantastiska "The sign of the southern cross" är en höjdare.

Sen räcker det för mig. Men Tony harvar på i sina blå solglasögon och allt tunnare hår. Men riffen är lika tunga och fingertopparna lika hårda som alltid.