fredag, september 29, 2006

BAO

Benny Anderssons Orkester med Helen Sjöholm, 1 och 2.












Jag kommer inte ihåg vilken låt jag hörde först. Inte heller om det var på radio eller hos någon kompis. Antagligen inte det senare. Och troligtvis är det på det sättet eftersom min själ blev som förlamad av Helens sång. Tid och rum stod still och minnet fick ge vika. Som när jag träffade min fru första gången.

Sverige har ingen bättre sångerska, helt enkelt. Och du får tycka vad du vill. Att jag har fel, att Linda i Idol 2006 är det, att Anne Sofie von Otter är det. Att du själv är det. Inte för mig. Men det är ju inte bara Helen som är bra. Benny (eller är det Björn?) är ju den som står för fiolerna, tillsammans med sina Dalahästar som får dra det tunga lasset. Karln är ett geni som har turen att ha skrapat ihop så pass mycket deg att han nu förtiden enbart kan göra sådant han tycker är kul. Då vill det gärna bli bra.

Jag gillar de nykomponerade folkvisorna. Bennys karaktäristiska sätt att bygga upp låtarna är det som gör det. Jag vet inte riktigt vad det kallas. Spacelounge vet nog. Men när en slinga, eller kalla det vad du vill, ska ta slut och ta ny fart så fortsätter den halvvägs in i nästa, innan den byter form. Exakt. Skitavancerat. Men jag kunde inte förklara det enklare än så. Lyssna istället.

Både 1 och 2 är lika bra men en sång gör mig alltid tårögd och det är "Kärlekens tid" på skiva 2. Det är en slags avslutning på föregående sång "Saknadens rum" och låter som en skir Första maj-kör i en björkbacke någonstans i Värmland. En kort kärlekssång som får mig att tänka på när jag träffade min fru för första gången. Och jag blir som förlamad igen.