tisdag, september 26, 2006

Aerosmith – Just push play












Förvirrad. Igen.
Varför har jag bara den HÄR plattan med Aerosmith? Jo, låten ”Jaded” var ju bra. Men, hallå, de har ju gjort en massa andra som dessutom är mycket bättre.

Aerosmith är ett av de band som jag tror har en innestående skuld till någon med bockskägg de träffade vid en fyrvägskorsning i början av 70-talet. Det finns några band till i cdhyllan som har samma skuld. I gengäld fick de förmågan att komponera de perfekta rocklåtarna och balladerna. Det hörs på något sätt att de är gjorda enligt det gyllene snittet. Perfekt harmoni och ackordföljd. Gjutna arrangemang. Klassiker redan när de kom.

På första albumet ”Aerosmith” från 1973 är jag övertygad om att bandet hade en annan sångare. Lyssna bara på dunderhiten ”Dream on”. Nä, det är Steven som sjunger, men han var som en fågelunge på kanten av sitt bo. På g, liksom. Han behövde knarka helt enkelt. Då blev det ordning på pipan och han sjöng som en hel karl istället för som en hormonstinn räka.

En historia om bandet går ungefär som såhär: Under deras mest nerknarkade period kom någon smart i bandet på att de skulle spela låtlistan från slutet istället. Men effekten uteblev. Det som hände var att de spelade sista låten först, gick av scenen och kom inte tillbaka. De trodde ju att konserten var slut. Undrar om någon i publiken märkte något.

Den platta jag har mest minnen av är ”Pump” från 1989. 80-talet är årtiondet jag återkommer till ofta på cdhyllan eftersom det var min tonårstid. Då spelade vi även musik jag inte skulle komma att lyssna på förrän 15 år senare. Mer om det på bokstaven L.