tisdag, september 26, 2006

Abba – The Album












Först ut i cdhyllan står den svenska exportsuccén ABBA. Vad ska man annars döpa ett band till? Man hamnar ju först i cdhyllan, längst fram i skivbacken eller högst upp i iTuneslistan. Bara där sätter man ambitionen, liksom.

Första gången jag hörde The Album var nere i gillestugan i mitt barndomshem i småland. Farsans skivsamling var den som öppnade dörren till mitt musikintresse. Mitt brokiga musikintresse. ABBA trängdes med Alma Cogan, The Rock Follies, The Beatles, Rolling Stones, Queen och Cornelis. Och så alla obskyra countryplattor jag inte kommer ihåg namnet på. Bara att skivomslagen pryddes av John Wayenefagra gossar. Jo, och så Creedence Clearwater Revival såklart. Hur kan jag glömma bort bandet mina föräldrar spelade varje gång jag vägrade att sova? Rytmen i blodet har här sin förklaring.

Det var något speciellt med The Album där A-sidan var pop och B-sidan mer av musikal. Jag kommer ihåg att jag var lite rädd för ”I’m a Marionette” som ligger som sista låt. Annars är inledningslåten ”Eagle” och den utmärkta ”Move on” de jag kommer ihåg bäst. Att jag idag har den på cd i hyllan är mest för att kunna plocka fram den där sköna ”slutet av 70-talskänslan”. Och att den bara kostade 99:- på Statoil.

Av någon anledning har jag inte fler ABBA-skivor än denna, men det kan ha sin förklaring i alla GOLD- och samlingsplattor som fick mig att tröttna på gruppen. Benny Anderssons BAO följer jag däremot. Det är folkmusiken, som alltid har funnits i ABBA, jag gillar. Benny är en levande legend när det handlar om att komponera folkmusik.

Mer om BAO (och Creedence längre fram i serien)