fredag, september 29, 2006

The Beatles

Studioplattorna + några bootlegs,
samlingar, BBC-upptagningar etc.













Det är inget snack. De betydde något alldeles speciellt för musikhistorien. Men jag är minst lika fascinerad av människorna bakom fenomenet som av musiken själv. Och det är bara löjligt att skriva en massa bra eftersom det riskerar att bli en upprapning av klichéer, som Allmusic nämner.

Lennon eller McCartney? Ja, för mig är det Lennon, av lite olika anledningar. Han var den som drev något annat än bara musiken. McCartney har för mig alltid varit den superproducerande som aldrig riktigt stannat upp och reflekterat. Men jag känner honom inte så det är säkert fel. Jag tolkar bara den mediabild jag möts av. Per Gessle och han är lite lika i sättet, om jag ska göra en jämförelse. Högst subjektiv sådan.

För mig är det viktigt med det mjuka som Lennon sysslade med. Fred, kärlek, konst och allt sådant. Och så inte att förglömma, hans sällsynt intelligenta humor. Det var många som hamnade i hans humorgrop. Som kommandoran i Emils varggrop.

Musiken finns där som en del av mig och kommer alltid att göra det. Jag är uppväxt med dem och återvänder ibland till deras musik och förundras över hur långt före sin tid de var med mycket.

Se där. Nu kom klichéerna igen. HELP!

BBM - Around the next dream












Fyfan. Det här är en riktig favorit jag spelar med jämna mellanrum. Allra mest när jag vill få tillbaka den där förfestkänslan som min vän Ubbe lyckades bygga upp tack vare den här plattan, ett par "åfyfanvickajättehögtalare" och en flaska Lagavulin.

Basisten Jack Bruce och trummisen Ginger Baker, gamla Creamkompisar, slog ihop sig med Gary Moore och gjorde en bluesrock/proggrockplatta som är som rosor på rostigt stål. Den innehåller smältande ballader och dieselblues om vartannat. Som livet självt. Hur kan man vara utan en sån?

I love it.

Beastie boys - Hello nasty











Det började på 80-talet med debutalbumet "Licensed to ill". Det första vita rapbandet av betydelse sprängde både gränser och min vän Kays högtalare. Det var något nytt och vi spelade plattan jämt. Och högt. Det roliga är att man vid den tiden inte hade koll på Led Zeppelin-samplingarna utan trodde att de hade gjort dem själva. Men det var väl inte det enda man inte hade koll på som tonåring.

Och det är åter igen inte debutplattan jag har utan "Hello nasty". Det ser alltså ut som tidigare, och senare, i cdhyllan. Fel skiva i samlingen. Men det var väl låtar som "Body movin'" och Intergalactic" som sålde in den. Tack vare MTV. När MTV fortfarande var "Music" Television.

Barry White - The ultimate collection












Sängkammarröst som får kvinnorna att, och nu kommer jag att använda ett uttryck som egentligen borde förbjudas, "bli till sig i trasorna". Trasorna, sa jag.

Min frus. Sa jag det?

Bananarama - WOW!












"Venus" är väl den enda låt jag lyssnat på, fast originalet är coolare. Sen var det visst "Love in the first degree". Bevare mig väl. De simmade omkring i samma gryta som Rick Astley och Kylie Minogue. Lättsmält och snabbmakaroneproducerat av Stock Aitken Waterman i hitfabriken. Vart tog de vägen egentligen?

Backstreet boys - Greatest hits, chapter one












Monsterhits från "en kille för varje smak". Hmm, har inte så mycket att säga eftersom jag inte brinner för dem. Men en sak är säker. "Larger than life" och "Everybody" är riktigt bra låtar. Och inte långt från mitt hem står killen som är medskyldig till deras framgång och sound och putsar på sin svarta Ferrari.

BAO

Benny Anderssons Orkester med Helen Sjöholm, 1 och 2.












Jag kommer inte ihåg vilken låt jag hörde först. Inte heller om det var på radio eller hos någon kompis. Antagligen inte det senare. Och troligtvis är det på det sättet eftersom min själ blev som förlamad av Helens sång. Tid och rum stod still och minnet fick ge vika. Som när jag träffade min fru första gången.

Sverige har ingen bättre sångerska, helt enkelt. Och du får tycka vad du vill. Att jag har fel, att Linda i Idol 2006 är det, att Anne Sofie von Otter är det. Att du själv är det. Inte för mig. Men det är ju inte bara Helen som är bra. Benny (eller är det Björn?) är ju den som står för fiolerna, tillsammans med sina Dalahästar som får dra det tunga lasset. Karln är ett geni som har turen att ha skrapat ihop så pass mycket deg att han nu förtiden enbart kan göra sådant han tycker är kul. Då vill det gärna bli bra.

Jag gillar de nykomponerade folkvisorna. Bennys karaktäristiska sätt att bygga upp låtarna är det som gör det. Jag vet inte riktigt vad det kallas. Spacelounge vet nog. Men när en slinga, eller kalla det vad du vill, ska ta slut och ta ny fart så fortsätter den halvvägs in i nästa, innan den byter form. Exakt. Skitavancerat. Men jag kunde inte förklara det enklare än så. Lyssna istället.

Både 1 och 2 är lika bra men en sång gör mig alltid tårögd och det är "Kärlekens tid" på skiva 2. Det är en slags avslutning på föregående sång "Saknadens rum" och låter som en skir Första maj-kör i en björkbacke någonstans i Värmland. En kort kärlekssång som får mig att tänka på när jag träffade min fru för första gången. Och jag blir som förlamad igen.

torsdag, september 28, 2006

The B-52's - Cosmic thing












Konstigt band. Och jag är väldigt dålig på deras historia. Även om vilken människa som helst kan läsa mer om dem på nätet. Jag köpte plattan för att Kate Pierson sjunger som en Gudinna. Hon har även spelat in en duett med Iggy Pop som heter "Candy". Låtar som "Love shack" och "Roam" var de som snurrade mest 1989 då den kom. Och jag var väl på väg att förvandlas från tonåring till... något annat just den tiden. Och då behövde jag The B-52's. Tydligen.

Audioslave - Audioslave












Jag älskade Soundgarden. Älskar. Och så slutade de. Assholes. Men, så uppstod de igen på något genmanipulerat sätt. Genom att korsa Chris Cornell med Zack de la Rocha från Rage Against the Machine blev det bra igen. Eller nästan bättre. Nä, inte riktigt. Men, man var ju svältfödd på Soundgarden så det var klart man köpte Audioslave. Chris är ju en stark frontfigur och även om hans soloplatta efter Soundgarden är den som går till världshistorien som "wäjligast" är den ändå bra. Audioslaves andra håller måttet, men den tredje skiter jag i. Mer saft gick inte att krama ur, liksom. Det blir bara beskt och smaklöst.

The Ark

We are The Ark.
In lust we trust.
State of The Ark.













Jag blev så glad första gången jag hörde "It takes a fool to remain sane". Då visste jag att det fanns hopp för Svensk musik. Och att någon hade vett och stil att sno snyggt från 70-talets glammigaste artister. Queen finns där. Bowie. Ja, det går säkert att räkna upp några till. Men, de lyckas ändå skapa en egen stil och ett eget sound. Det är det som är så bra. Och att de har gjort riktigt bra låtar. Nu var det ett tag sedan jag lyssnade på dem men lovar att börja om igen. Deras första är bäst.

Och namnet Ola Salo. Det är genialiskt bara det.

Andreas Johnson - Deadly happy












Världens mest ledsna kille. Efter Nick Drake (R.I.P). Eller, ja, Sveriges i alla fall. Den här plattan är jävligt bra men hans röst blir i längden påfrestande. Det är därför jag tycker att hans nya material "låter som förr". Han är kanske lite gladare idag. Men inte jag, av att höra honom. Jag lyssnar hellre på Nick Drake.

Anders Glennmark - Boogie i mitt huvud.

Inga kommentarer. Faktiskt.

Alison Krauss + Union Station - New favorite












Blue grass. Mycket trevlig platta med stålsträngat och skör röst möter tuffa killens mörka sydstatsgnäll. Fick plattan introducerad av en kollega som brukade dansa Square dance till låten "The Boy Who Wouldn't Hoe Corn" som är min favorit. De lugna låtarna är vackra men får mig att somna. Så jag väljer hellre de med ett BPM som överstiger vilopuls.

Anna - Queen of spades

Var på en livespelning på en fritidsgård på Söder. Borta vid Zinken. Har just nu helt glömt bort vad den heter, på vilket det borde vara spöstraff. Anna Andersson från Kisa spelade och sjöng och jag köpte plattan på plats. Grym röst och en inte helt kass trummis vid namn Kjell Gustavsson som kompade tillsammans med Matte och Fyffe Lignell. Spelar den aldrig nuförtiden. Men nu har jag ju i alla fall skrivit om den. Bara det.

Annie Lennox - DIVA












Jag går ner på knä. Och armarna är sträckta framåt och huvudet nedböjt. Annie är en favorit, även om det bara står en platta från 1992 med henne i cdhyllan. Någonstans finns även Eurythmics, men det är inte samma sak.

Den här plattan är för det första grymt bra producerad ljudmässigt. Fet, djup bas möter Annies skörstarka sång så huden får frysprickar, som vår dotter brukar kalla gåshud. Det finns egentligen bara en annan kvinnlig artist som får mig att kasta in handduken helt. Hon börjar på "S" - och borde sluta på "exig" - men slutar på "ade". Mer om henne jäkligt långt fram.

Alanis Morissette - Supposed Former Infatuation Junkie












Focking ey, vilken titel! Och hon låter som ingen annan. På gott och ont. När "Jagged little pill" kom 1995 tog det fart rejält för singer/songwritertjejen från Canada. Och jag gick i fällan. Men på det här albumet har jag en favorit som inte nämns som en av hennes hits. Och det är en suverän låt. Den heter "Joining you" och ligger trea från slutet. Mer än så tänker jag inte prata om den. Lyssna på den.

Air - Moon safari












Reklambyråmusik. Det står även "French band" på konvolutet från 1998. För säkerhets skull. Och det var väl här som medelsvensson fick upp ögonen för fransk musik. Air bröt ljudvallen med sin softa loungemusik som för tankarna till Rivieran och en drajja i handen. Den gick varm på byrån. TBWA Stockholm spelade den också jämt. Alla gillade dem.

Omslaget är skitsnyggt och designat av Mike Mills. Sen kom det mer Air. Och lät som förut. Nytt millenium och luften gick ur dem. Men "Moon safari" åker på då och då när hårdrocken blir för mycket. För det kan den.

A-ha - minor earth major sky












Det finns en del hål i tänderna i cdhyllan. Det står en del grupper där och tar plats för annat som är bättre. Men nu står de där. Som öde OS-arenor i någon mellaneuropeisk stad. De är inte mycket att skriva om. Troligen var det bara en låt som var bra, eller som man ville skulle vara bra. Och så köpte man hela albumet. Så går det inte till idag när man kan plocka de godaste karamellerna från iTuneslistorna. Lite synd egentligen. Med tanke på att en platta produceras med en viss låtföljd. Det är något som kanske kommer att försvinna.

A-ha gjorde ju världens coolaste video med "Take on me". Än idag står den sig tillsammans med Peter Gabriels "Sledgehammer". Sen kom låten "The sun always shines on tv" och den var nästan lika bra. Sen försvann de. Och kom tillbaka med den här skivan. Och försvann igen. Nu tänker jag aldrig på dem mer än när jag spelar "Take on me". Di-di-di-di-di...diiiiiiiiii.

tisdag, september 26, 2006

Aerosmith – Just push play












Förvirrad. Igen.
Varför har jag bara den HÄR plattan med Aerosmith? Jo, låten ”Jaded” var ju bra. Men, hallå, de har ju gjort en massa andra som dessutom är mycket bättre.

Aerosmith är ett av de band som jag tror har en innestående skuld till någon med bockskägg de träffade vid en fyrvägskorsning i början av 70-talet. Det finns några band till i cdhyllan som har samma skuld. I gengäld fick de förmågan att komponera de perfekta rocklåtarna och balladerna. Det hörs på något sätt att de är gjorda enligt det gyllene snittet. Perfekt harmoni och ackordföljd. Gjutna arrangemang. Klassiker redan när de kom.

På första albumet ”Aerosmith” från 1973 är jag övertygad om att bandet hade en annan sångare. Lyssna bara på dunderhiten ”Dream on”. Nä, det är Steven som sjunger, men han var som en fågelunge på kanten av sitt bo. På g, liksom. Han behövde knarka helt enkelt. Då blev det ordning på pipan och han sjöng som en hel karl istället för som en hormonstinn räka.

En historia om bandet går ungefär som såhär: Under deras mest nerknarkade period kom någon smart i bandet på att de skulle spela låtlistan från slutet istället. Men effekten uteblev. Det som hände var att de spelade sista låten först, gick av scenen och kom inte tillbaka. De trodde ju att konserten var slut. Undrar om någon i publiken märkte något.

Den platta jag har mest minnen av är ”Pump” från 1989. 80-talet är årtiondet jag återkommer till ofta på cdhyllan eftersom det var min tonårstid. Då spelade vi även musik jag inte skulle komma att lyssna på förrän 15 år senare. Mer om det på bokstaven L.

Ace of base – Flowers












Ja, herregud.

Vad gör egentligen den i cdhyllan? Det var något med sommaren 1998. Eller så ville jag bara att den skulle vara bra. Och det är ju skillnad på vad man vill och hur det egentligen är. Detsamma med Ace of base. Jag ville så gärna att det skulle gå bra för dem och att musiken skulle hålla samma klass som ABBA. Och jag tror att Jonas Berggren håller med.

Flowers är en joker i leken. Den tidigare ”The Sign” var ju mycket bättre. Om man gillar Ace of base. Och det gjorde jag ju någon gång i början av 90-talet. Tror jag. Fast egentligen vill jag bara glömma hela den tiden. Men skivan får stå kvar i hyllan. Som ett skelett över svenska kommersiella ABBA-kopior. Och som en påminnelse om en förvirrad period i mitt liv.

Huh.

Abba – The Album












Först ut i cdhyllan står den svenska exportsuccén ABBA. Vad ska man annars döpa ett band till? Man hamnar ju först i cdhyllan, längst fram i skivbacken eller högst upp i iTuneslistan. Bara där sätter man ambitionen, liksom.

Första gången jag hörde The Album var nere i gillestugan i mitt barndomshem i småland. Farsans skivsamling var den som öppnade dörren till mitt musikintresse. Mitt brokiga musikintresse. ABBA trängdes med Alma Cogan, The Rock Follies, The Beatles, Rolling Stones, Queen och Cornelis. Och så alla obskyra countryplattor jag inte kommer ihåg namnet på. Bara att skivomslagen pryddes av John Wayenefagra gossar. Jo, och så Creedence Clearwater Revival såklart. Hur kan jag glömma bort bandet mina föräldrar spelade varje gång jag vägrade att sova? Rytmen i blodet har här sin förklaring.

Det var något speciellt med The Album där A-sidan var pop och B-sidan mer av musikal. Jag kommer ihåg att jag var lite rädd för ”I’m a Marionette” som ligger som sista låt. Annars är inledningslåten ”Eagle” och den utmärkta ”Move on” de jag kommer ihåg bäst. Att jag idag har den på cd i hyllan är mest för att kunna plocka fram den där sköna ”slutet av 70-talskänslan”. Och att den bara kostade 99:- på Statoil.

Av någon anledning har jag inte fler ABBA-skivor än denna, men det kan ha sin förklaring i alla GOLD- och samlingsplattor som fick mig att tröttna på gruppen. Benny Anderssons BAO följer jag däremot. Det är folkmusiken, som alltid har funnits i ABBA, jag gillar. Benny är en levande legend när det handlar om att komponera folkmusik.

Mer om BAO (och Creedence längre fram i serien)