tisdag, november 07, 2006

Fourplay - 4













I Hi-fibutiken hos Jörgen.

"Jag vill ha en skiva som låter bra."
"Då ska du ha den här" säger Jörgen och viftar fram skivan som om han haft den i skjortärmen.

En handfull äckligt bra studiomusiker spelar fusionjazz, eller vad det kallas, och resultatet blir äckligt bra. Lite för bra. Är mätt på dessa gossar idag. Men det låter bra.

Faith no more - Album of the year













Episk fusion-hårdrock. Eller nåt. Det är stora produktioner med massiva ljudbilder och på den här plattan minns jag att det var Stripsearch jag var ute efter. Lyssnar faktiskt inte alls på dem längre.

Fat boy slim - Half between the gutter and the stars













Norman Cook (Housemartins) egna projekt som växte och blev större än han själv hade räknat med. På den här plattan ligger bl a Ya mama som har världens roligaste musikvideo. En annan är Weapon of choice där Christoffer Walken gör sitt dansnummer. Också den klassar jag som en av världens bästa musikvideos. Ok, Persbrandt försökte sig på den och det gick hyfsat bra tycker jag. Men han är ju inte hälften så cool som Walken.

Earth, wind & fire - The best of













Tv-vinjettmusik. Eller världens bästa funky-soul-groove om man vill. Tv-vinjettmusik som ni hört i program som "Femettan" med Staffan Ling (You are a winner) eller i Lorry (In the stone). Tidlöst.

Exposé - Exposure













Hmm, nu står jag där igen och inte vet vad jag ska skriva. Sök gärna på allmusic om du orkar.
80-tal så det dryper om det. Och jag måste faktiskt ta och lyssna lite innan jag vågar skriva om den. Eller inte.

E-type - Last man standing













Ok. Jag erkänner. Lägger korten på bordet. E-type står där i cdhyllan och tittar med sina hundögon. Den här skivan är tillägnad Dennis Pop som gick bort för tidigt. Det, plus ett par riktiga dansrökare gjorde att jag köpte plattan. Bra musik, oavsett kategori, kan känna sig som hemma i cdhyllan.

Elton John - Here and there













Elton har funnits där hela uppväxten. Han bodde i gillestugan tillsammans med sina vinylpolare. Och jag undrade tidigt varför han hade så konstiga solglasögon. Och så många.
Det här är en liveskiva från London och en från New York. Lite gästartister dyker upp (George Michael, no shit) och inspelningskvaliteten är väl inte den bästa. Jag har funderat på att köpa remastrade versioner av hans första. De är ju ändå bäst. Som sagt.

Enya - The best of













Märklig. Och mycket intressant kombination av irländsk/keltisk folk och synth-nånting. Och så den där Åhléns-softa sången som låter exakt likadant på varje låt. Det ska mycket till om jag ska spela den här igen. Ett ångestladdat novembermörker till exempel.

Eric Gadd

Samtliga studioalbum.














Skulle rafsa ihop ett kollage av konvoluten men efter att ha lånat bilder från hans hemsida såg jag att de var i ett fulformat som satte stopp för det. Och jag orkar inte börja om.
Strunt i det.
Eric är Sveriges funk-soul-kung och har gjort mycket bra. Och ska vi snacka speciella minnen är Floating det album jag kommer att tänka på först. Men det borde ha varit det sista. Jag var ju inte nykter.

En kompis och jag hade under en kräftskiva just sjungit 14 låtsasfinska verser av en sång vi skrev där och då, helt improviserat. Det var full gas och applåderna stormade. Men efter den sista versen bestämde jag mig för att lägga mig och vila lite. På en brygga. Någon tyckte att det var mindre smart och bad mig åtminstone ligga på gräsmattan. Sagt och gjort.

Efter en stund kände jag inte bara den kalla augustinatten nafsa i mina kinder. Ljuv musik började klarna i mitt undermedvetna. Jag var på väg tillbaka från den mörka sidan. Någon hade ställt en bergsprängare med Eric Gadds Floating på ganska hög volym, intill mitt huvud. Omtänksamt.

Floating hade alltså kunnat bli sinking, men blev sobering. Tack Linda och Håkan. : )

Erykah Badu

World wide underground
Mama's gun
























Skön soul som åker på med ojämna mellanrum. Kan inte säga att den och den låten är bättre än någon annan. De flesta håller jämn klass.

ELO - Time













Inte deras bästa. Men vad gör det när det var den enda som fanns i gillestugan med den röda vävtapeten. Och har man en av något och inte hört övriga är den ju bäst. Är det inte så?

Jeff Lynne, ett musikaliskt geni bland många andra och med förkärlek för The Beatles, snickrade ihop sitt egna sound med Electric Light Orchestra. Den här är av det mer experimentella slaget med anpelningar på rymden och framtiden. Jag tycker att Ticket to the moon är riktigt bra. Och du kan lyssna på den under NOW PLAYING.

Eva Dahlgren - En blekt blondins hjärta













Vem tänder stjärnorna och Gunga mig är de låtar jag kan relatera till på den här plattan som är en i raden av de musikaliska framgångar hon hade på 90-talet.

Eva Cassidy

Eva by heart
Live at Blues Alley
Imagine
American tune



















En av världens bästa sångröster. Och ändå tog hennes karriär inte fart förrän efter hennes död. Inte ovanligt bland konstnärer och artister, fast i Evas fall var det lite speciellt. Hon åkte runt och sålde sina kassetter ur bilen och när det var dags att träffa skivbolagen rann det ut i sanden. Anledningen var att hon inte ville placera sin musik i ett fack. Hon ville ju spela soul, jazz, gospel, folk etc. Allt det där. Och det passade inte skivbolagen. Men så var det en discjockey på BBC som gjorde att världen fick höra rösten som suttit instängd i en bur alldeles för länge.

Av dessa plattor vill jag rekommendera allihop. Men har du tänkt börja med en ska du köpa Live at Blues Alley. En utmärkt liveinspelning som även har sänts på tv ett par gånger.

Elvis Costello - Painted from memory













Ett projekt med legenden Burt Bacharach. Tillbaka till mina föräldrars gillestuga (källarutrymmet med röd vävtapet och rödgulmönstrad heltäckningsmatta där mitt musikintresse föddes). Där stod soundtracket till Butch Cassidy & the Sundance kid. Och där fanns låten Raindrops keep falling on my head. Och så, ca 30 år senare, dyker det upp helt nya låtar med Burt som låter som klassiker. Elvis C och Burt är två pusselbitar som fann varandra med den här skivan.

Elvis Costello - The very best of













En samling med den här mannen passar mig alldeles utmärkt. En samlingsskiveartist, helt enkelt. Sköna, tidlösa (jag måste sluta använda det ordet) låtar som funkar närsomhelst. Sista låten She är den som sticker ut allra mest eftersom den får mig att tänka på min fru, innan hon blev det.

Eskobar - There's only now











Deras andra och lite rockigare. Några riktigt snygga melodier. Into space är en sån och även Someone new (feat. Heather Nova). De gjorde även ledmotivet till tv-serien Tusenbröder som jag inte vet hur jag ska få tag i utan att göra inbrott i tv-arkivet. Jaha, man kan köpa den på dvd. Tack.

Eskobar - 'til we're dead









En liten bild på ett stort band. Såg dem live på Mosebacke 2000 och fastnade. Den här plattan är lågmäld och unplugged, får man väl nästan säga. Good day for dying är bråttarhiten. Men även övriga är utmärkta att skala potatis till.

Ebba Grön - 1978-1982










"Vi startar ett punkband! Ja, vad ska vi kalla oss?"

Så där kanske det lät i Rågsved när det begav sig. Men även i Hultsfred 1986 när jag och några kompisar startade vårt coverband på Hasses vind. Jag hade mest erfarenhet av trummor då jag varit "lärling" hos min kompis Tommy, som började spela vid 3 års ålder och som idag är en mycket kompetent trummis i Lifvens. Övriga bandmedlemmar greppade det instrument som var ledigt och Hasse fick även ta sångmicen. Sen började vi.

Black Sabbaths Paranoid, diverse Ramones, Sex pistols och Ebba grön stod på repertoaren och vi var kungar i ett par år. Flak med folköl och sena nätter, precis som de stora stjärnorna gjorde, lade grunden till våra spelningar, som till slut betalade sig då vi fick chansen att göra ett gig med riktigt PA. Wow, jag kunde höra trummorna. Och när jag tittade upp stod folk framför scenen och skrek. Kanske av att det lät så illa. Kanske för att de kände igen låtarna. Oavsett så var detta min absolut bästa tid i livet. Just då i alla fall.

Tack Ebba grön och tack Thåström för att vi fick åka snålskjuts.

Ja, just det. Låtarna på plattan. Vackrast: Uppgång & fall. Mest gripande: Die Mauer. Kortast: Totalvägra. Klassisk: Staten & Kapitalet. Röjigast: 800 grader. Och sådär kan man hålla på.

Duran Duran - Rio













Antagligen världens kitchigaste skivomslag. Nä, det finns nog värre. Tillsammans med Eddie i Iron Maiden är det här ett skivomslag jag tydligen har ritat av en gång i tiden. Jag fångades kanske av den minimalistiska stilen som illustratören "Nagel" hade.

Vi startar ett band! Ja, och vi ska ha bandmedlemmar som heter likadant i efternamn. Men som inte är släkt. John, Roger och Andy Taylor tillsammans med Nick Rhodes och Simon le Bon gjorde pop med lyxig känsla. Har du aldrig varit i S:t Tropez räcker det med att lyssna på den här skivan så är du där. Även om den doftar extremt mycket 80-tal spelar jag den ändå med jämna mellanrum. Den väcker kanske minnen men är också tidlös och därmed en milstolpe i brittisk glampop.

Deras två första är bäst (hur ofta är det inte så?) sen går det utför, nedför. Sen kommer det en comebackplatta man köper i tron att allt ska vara som förr. Men det blir ju aldrig så. Mer om det på nästa platta.

Duran Duran - Astronaut













Comebackplattan som smiddes när det uppvärmda 80-talsjärnet fortfarande glödde. Så svalnade det. Ändå är det ett par låtar som duger här. Nice och Taste the summer är två av dem. Jag antar att den stendör lika fort som Ace of Base Flowers, Gud förbjude. Jag skulle vilja se Simon i nåt soloprojekt. Vad som helst UTOM det där som Rod Stewart och hälften av alla andra pop- och rockmumier sysslar med just nu.

Jag tror att Christer Fuglesang har med sig den här plattan i sin iPod NASA den 7 december.

måndag, november 06, 2006

The Doors - The best of













Det är så bra så man blir förbannad. Jag tror att om jag hade startat ett band på 60/70-talet hade det låtit som The Doors. Ibland får man bara en känsla av samhörighet när man hör en grupp spela. Och själva mixen på den här samlingen är snygg med Riders on the storm som inledning och den majestätiska The End som avslutning. I gymnasiet festade vi en hel del hos Frippe och Davve i Hultsfred och förutom ett lager av potatisvin på hela golvet och jasminrökelse i luften spelades Break on through (to the other side) på högsta volym. Det var vårt 60-tal.

Doris - Did you give the world some love today Baby













Titelspåret kanske du känner igen från en reklamfilm som gick för några år sedan. Det brukar ju vara så med bra musik ibland, även om man inte vågar erkänna det. Doris Svensson är i alla fall en av Sveriges bästa sångröster som här kompas av bl a Berndt Egerbladh och Janne "Loffe" Carlsson. Det är ett jädra drag och är egentligen en blandning av underground, jazz, rock och folk. Och svänger, det gör det. Sa jag inte det?

Docenterna - Låt tiden gå '79-'89













"Bensin i blodet, en ensam man på en moped..."
"Arne går i skogen, det är 20 grader kallt. Har med sig sin motorsåg..."
"... jag sa, ge hit för faaan. Bakom mina solglasögon, ljuset alltid gult..."

Vad säger man? Världsklass. En av Sveriges mest begåvade låtskrivare fick ur sig en hel del låtar men som inte gjorde någon speciellt rik, om jag får gissa. Men vad är definitionen av rik?
Det här är i alla fall en låtskatt som gör mig rik. Och varje första lördag i november spelar jag Alla helgons dag. Det har liksom blivit en tradition. Den tillsammans med den politiska Förbannat kall är mina favoriter. De är vackrast. Övriga är bara jävligt bra.

Observera att deras första namn inte var Docent död utan det underbara Aktiespararnas Årsmöte. Lite i samma skola som vårt första punkband i gymnasiet - Var fan är PA:t?

torsdag, november 02, 2006

Dio









Snyggaste hårdrockskonvolutet efter Derek Riggs tidiga Maidenplattor och Judas Priest dito. Jag vet inte hur många gånger jag har ritat av Holy diver och fått den där demonen att se ut som en tapir istället för arg och grym. Holy Diver är ett av hårdrockshistoriens absolut bästa platta. Jag skulle vilja placera den på top 10-listan i alla fall. Helgjuten. Varenda låt.

Tittar man sen på Killing the dragon känns det lite väl nostalgisökande genom låtnamn som: Better in the dark (Rainbow in the dark) Rock & roll (Rock & roll children) och Throw away children (Sacred children). De inom parantes är så att säga ursprungslåtarna.

Men Ronnie James Dio är de facto en av de största. Det bevisade han tydligt som Ozzys efterträdare i Black Sabbaths Heaven & Hell och Mob rules. På senare tid är inte rösten lika vass som tidigare och jag undrar om det inte är dags för honom att börja spela in sig själv för MTV. Kanalen som nu visar allt, utom det den borde.

N - angående konvolutet till Holy diver: var det så där du kände dig en gång i tiden?


Dire Straits - Communiqué













Pubrock. Som sen blev något annat. Men innan det blev det var det väldigt bra. Deras tre första är värda att ha. Sen har jag såklart Brothers in arms på vinyl, men det hade varit coolare att ha den på cd eftersom det var den första cd som kom. Visst var det så?

Jag är svag för Lady writer. En kan-inte-sitta-still-låt. Sen är den lite ojämn, fast skön. Sista spåret är lite lagom laid back med djungelljud i bakgrunden. Bara en sån sak.

Dinah Washington - Nån slags Best of













Detta är inte konvolutet jag har på cd:n men jag kunde inte hitta den bland alla tusen compilations den här underbara sångerskan har givit ut. Vad kom först - Levi's jeanskille i utomhuspoolerna eller Dinah? Inte självklart för den "yngre" generationen. Men hellre ta fel på det än att tro att smurfarna har gjort "sina" låtar.

Det finns vissa sångröster jag skulle vara beredd att kapa lillfingrar för att få höra live. Dinah, Ella, Eva Cassidy. Men nu har jag bara två och det skulle bli lite messy att få sin vilja igenom. Då håller jag mig hellre till compilations. I'm mad about the girl.

Dido - No angel













Jag lovar att jag aldrig mer kommer att spela den här skivan. En del artister är som irrbloss. Eller så är det bara på grund av radiokanalerna. Det är klart som fan man blir trött på de låtar som spelas på replay. Men det är något med hennes röst. Och det var något med hennes röst som gjorde att hon slog igenom. Och det är något med hennes röst som gör att jag aldrig mer kommer att lyssna på henne. Sorry, Dido.

Depeche Mode - Exciter













Aloe Vera, va? DM's motsvarighet till Metallicas Load. Innehåller en hel del bra låtar. Det finns en extended-loaded-dance-wtf-mix på Dream on som är riktigt bra. Eller hur, Mattias?

tisdag, oktober 31, 2006

CD:n är död!

Nu är det fastställt. Cd:n som den är nu är död. Läs mer.
Nåja, jag gnetar på med cdhyllan ändå. Glöm inte att de största artisterna vi har är just döda.

torsdag, oktober 26, 2006

Depeche Mode - Music for the masses













Så bah, liksom vaddå bah, kommer det en så hära skiva efter Def Leppard, bah. Typ.
Violator är bäst. Den här kommer tvåa. Och ska jag erkänna var det inte DM jag lyssnade på när det begav sig. Men man har ju rätt att ändra sig. Och som tur var gjorde jag det först av pudelrockarna. Jag klippte av hockeyfrillan och breddade min musiksmak. Först genom The Police. Och till slut genom Gahan och grabbarna. Ett tack till min vän Tommy som visade vägen.

tisdag, oktober 24, 2006

Def Leppard - Hysteria













1987. Globen var halvfärdig och på Hovet spelade Def Leppard med laser och allt. En suverän konsert som värmdes upp av MSG. Det var något speciellt att se de gröna laserkonerna över bandmedlemmarna och rätt som det var dök en bild på Marilyn Monroe upp. Rakt över våra huvuden. Grön och fin hon med. Många trevliga minnen till den här plattan. Torrhånglenas tid.

Deep Purple - Very best of













Det har blivit så att jag har ganska många cd-samlingar eftersom jag har studioalbum på vinyl. Eller, var det en bra förklaring egentligen? Struntsamma. Den här är i alla fall den bästa då den spänner över4 decennium. Om du såg intervjuerna med bandmedlemmarna på SVT:s hårdrocksnatt, ja, då vet du vad jag pratar om. Coolare rockers får man leta efter. Fast de finns och kommer längre fram i cdhyllan. Rockers ÄR coola. Så är det bara.

Burn är en energilåt utan dess like, Highway star likaså. Och Perfect Strangers är helt enkelt en av världens bästa låtar. Känn på den.

Dean Martin - The very best













När jag lagar mat åker den här skivan på. Helst ska det vara pasta med ett glas vin till. Då kommer man i fas med en av världshistoriens största entertainer. På scen, på film och på skiva var denne Rat pack en kille som verkligen visste hur livet skulle njutas. Och till slut blev det för mycket. Men hellre det än att dricka grönt te och aldrig gå mot rött.

Mer om hans Rat Pack-kollegor längre fram.

tisdag, oktober 17, 2006

David Bowie - Reality













Den här gillar jag i alla fall. Den har mycket av gammalt 70-tal i soundet. Fast nytt på samma gång. Det är speciellt en låt jag skulle vilja föra fram i ljuset lite extra och det är den allra sista. Bring me the disco king. Den är grymt snygg och bra. Du måste lyssna på den om du inte gjort det tidigare. Högt.

David Bowie - Heathen













MYCKET svår platta. Fast det kan bero på att jag bara lyssnat på den ett par gånger. Och det kan ju tyckas vara lite orättvist mot David. Så jag får väl försöka igen. Jag kanske har blivit vuxen nog att både ge den en tredje chans och att jag kanske kommer ihåg minst en låt efteråt.

Vi provar väl då.

David Bowie - Hours













Ett 3-D-konvolut och lite sköna låtar, men ingen hurra-vad-bra-platta. Men inte på något sätt dålig. En 3:a alltså.

David Bowie - Aladdin sane













Sjukt snyggt konvolut. Och även en mycket bra platta. Inledningsspåret Watch that man är riktigt bra rock 'n roll, sen fortsätter det med lite blandat experimenterande.

A lad insane.

David Bowie - The singles collection













Nä, Magnus, jag orkade inte göra en samlingsbild. Så det får bli några stycken på rad.

Så.

Då har vi kommit fram till ännu en favvo i cdhyllan. Den här karln, eller hur man ska klassificera honom, har gjort så mycket bra att man bara blir förbannad. Jag brukar bli det av god mat, snygg design och just bra musik, som jag skulle ha velat gjort själv.

Den här samlingen är ett måste och får med en hel del ur hans karriär, även om det finns dubbelt så mycket som är nästan lika intressant. Jag har lagt märke till att just den här samlingen har justerats lite på sistone. Den utmärkta Wild is the wind har fått ge plats åt Cat people (putting out fire) som i och för sig är lite cool. I år kom det dock en Platinum-samling som är strået vassare.

Om jag fick välja några favoriter, och det får jag ju som bekant, skulle det bli Heroes, Life on mars? Young americans och såklart Let's dance.

Daniel Lindström














Ja, jag följer Idol. Eller, gjorde. I år är jag inte lika hängiven. Men när Daniel och Darin var kvar till slutet trodde jag att Daniel skulle vinna men att även Darin skulle få en karriär. Daniel är ju en inte så kaxig norrlänning som sjunger bra, så vi får väl se hur länge det håller. Den dagen han dyker upp på Allsång på Skansen har hans karriär tagit en ny väg. Men som inte behöver betyda något negativt. Allsångs fans är nämligen mer hängivna än Hultsfreds.

D.A.D. - The early years












Jockes brors bil, en svart Ford Escort, sladdade försiktigt fram i den första nysnön i november 1989. Vi var på väg till brudarna i grannkommunen och det var Jocke som körde. Jag skötte värstingstereon och spelade en låt på repeat. Sleeping my day away. Låten är den där resan, som slutade lyckligt trots väglaget från Hell. Såg dem live några gånger i Hultsfred och en gång längst framme vid scenkanten på Gränsö. Det var så hög volym där att man omöjligt kunde urskilja trummor från gitarr från sång från bas. Men vad gjorde det? Det var ju party.

Andra låtar som betytt mycket är I won't cut my hair och Marlboro man. Länge leve dansk countryrock.

Crowded House - The very best of













Ännu en samling. Skön musik som åker på då och då. Har inte fördjupat mig särskilt mycket i dem förutom att det är ganska tidlöst och bra.

söndag, oktober 15, 2006

Creedence Clearwater Revival - Platinum













Nu blir mina föräldrar nostalgiska. Och jag. För hur skulle jag kunna vara annat när Creedence kommer på tal? Det var ju de som fick gå på högvarv när jag var några år och inte ville sova. Men efter lite Fogerty-rasp blev det en "Good moon rising". På vinyl var det Willy and the poor boys från 1969 som gjorde jobbet. Och sådär 25 år senare var det något djupt i mig som sa att "Platinum" var ett bra val. Om jag, eller våra barn, skulle ha svårt att sova någon natt.

De flesta låtar är ju bra men det finns ett par jag inte kan vara utan. Born on the bayou och den låååånga versionen av I put a spell on you. Jag får gåshud.

Cornelis Vreeswijk - Mäster Cees memoarer













Den här mannen behöver ju egentligen ingen presentation. Och om jag ska vara ärlig lyssnar jag för sällan på den här boxen, som innehåller drygt 150 av hans mest älskade och kända visor.

tisdag, oktober 10, 2006

Coldplay - Parachutes












Riktigt bra. Och de håller än. Men de börjar väl få lite mer ångest för varje skiva de släpper nu. När den här kom var det Coldplay och Travis som körde parallellslalom nerför pisten. Men någonstans på vägen verkar Travis ha ramlat, för Coldplay är på väg mot mål, om jag får gissa. Och det får jag ju. På cdhyllan är det jag som bestämmer. Och nu bestämmer jag att inte skriva mer idag. Nästa gång - Cornelis.

Clawfinger - Zeros & heroes















Nu blev visst den här bilden lite större än den skulle vara. Men det kanske bara speglar gruppen. Tungt och bra första gången man hörde dem och det var väl låten Nigger som satte fart på karriären. Och missuppfattningarna om dess innebörd. Men det är som med Rammstein. Det är som att äta kroppkakor. Gott i början men efter 5 stycken känns det som man ska spricka.

Christian Falk - Quel bordel












Om du frågar musikkritiker i utlandet ger de inte den här plattan något överdrivet bra betyg. Men om du frågar mig får den det. Jag gillar blandningen av dance och vad-det-nu-är. Lite gästsångare/sångerskor på de olika låtarna och det är en bra partyplatta som i dagarna har fått sin uppföljare. Han kan sin skit. Inte bara göra jinglar till SVT.

Chris Isaak - Wicked game












Det här är varken en samlingsplatta eller ett album i ordningen. Den innehåller lite blandat och kanske inte det bästa han gjort, men jag vet att jag har den för en låts skull och det är just Wicked game. För mig är den David Lynch och filmen Wild at heart. Det är min favoritregissör och musiken han använder sätter alltid djupa spår i mitt inre. Angelo Badalamenti är en annan kompositör vars musik fastnar som tejp på själen. Chris förtjänar helt klart mer uppmärksamhet och hyllningar.

Chris Cornell - Euphoria morning












Efter att Soundgarden lagt gurorna på hyllan men innan Audioslave såg dagens ljus, bestämde sig Chris Cornell för att wejla de sista sprattlande resterna av grungen åt fanders. Och som han gjorde det. Det här är en känslosam platta som är vacker helt enkelt. Han blandar sin tyngd med sin känslosammare sida och så blir det som det blir. Världsklass. Jag tror till och med att han skulle lyckas bättre solo än att fortsätta med Audioslave som jag tycker har kört slut på batterierna för den här gången.

Cher - The greatest hits












Nere i gillestugan hos mina föräldrar står en singel med Sony & Cher. I got you babe. Och det här är lite konstigt, för om man tittar på gamla bilder av Cher, från 60-talet och strax därefter, så är hon fulare än vad hon är idag. Det kallar jag att åldras med värdighet. Hon lever sitt liv baklänges och kommer väl ha babyface och suga på napp strax innan hon går bort. Hon har en säregen röst som, vad vet jag, också är opererad för att låta sexig. Men jag har aldrig riktigt gillat henne. Och kommer inte att börja göra det heller. Inte för allt silikon i småland.

Chemical Brothers

Exit planet dust
Dig your own hole
Brothers gonna work it out (DJ mix)
Surrender






Om Bob Hund är det band jag dansat galet till framför scenen i Hultsfred eller på KTH är Chemical Brothers det band som kommer strax efter. Det är ju lite olika musikstilar men partyröj är deras gemensamma nämnare. Exit planet dust spelades högst och galnast i Mr. J's svamplägenhet, jag pratade om i anslutning till Beck. Sen höll det på så ett par plattor till, fram till Surrender. Sen var inte det kul längre. Men det är väl så med experimentell musik. De är som chockgranater i partynatten.