Fourplay - 4

I Hi-fibutiken hos Jörgen.

"Jag vill ha en skiva som låter bra."
"Då ska du ha den här" säger Jörgen och viftar fram skivan som om han haft den i skjortärmen.

En handfull äckligt bra studiomusiker spelar fusionjazz, eller vad det kallas, och resultatet blir äckligt bra. Lite för bra. Är mätt på dessa gossar idag. Men det låter bra.

Faith no more - Album of the year

Episk fusion-hårdrock. Eller nåt. Det är stora produktioner med massiva ljudbilder och på den här plattan minns jag att det var Stripsearch jag var ute efter. Lyssnar faktiskt inte alls på dem längre.

Fat boy slim - Half between the gutter and the stars

Norman Cook (Housemartins) egna projekt som växte och blev större än han själv hade räknat med. På den här plattan ligger bl a Ya mama som har världens roligaste musikvideo. En annan är Weapon of choice där Christoffer Walken gör sitt dansnummer. Också den klassar jag som en av världens bästa musikvideos. Ok, Persbrandt försökte sig på den och det gick hyfsat bra tycker jag. Men han är ju inte hälften så cool som Walken.

Earth, wind & fire - The best of

Tv-vinjettmusik. Eller världens bästa funky-soul-groove om man vill. Tv-vinjettmusik som ni hört i program som "Femettan" med Staffan Ling (You are a winner) eller i Lorry (In the stone). Tidlöst.

Exposé - Exposure

Hmm, nu står jag där igen och inte vet vad jag ska skriva. Sök gärna på allmusic om du orkar.
80-tal så det dryper om det. Och jag måste faktiskt ta och lyssna lite innan jag vågar skriva om den. Eller inte.

E-type - Last man standing

Ok. Jag erkänner. Lägger korten på bordet. E-type står där i cdhyllan och tittar med sina hundögon. Den här skivan är tillägnad Dennis Pop som gick bort för tidigt. Det, plus ett par riktiga dansrökare gjorde att jag köpte plattan. Bra musik, oavsett kategori, kan känna sig som hemma i cdhyllan.

Elton John - Here and there

Elton har funnits där hela uppväxten. Han bodde i gillestugan tillsammans med sina vinylpolare. Och jag undrade tidigt varför han hade så konstiga solglasögon. Och så många.
Det här är en liveskiva från London och en från New York. Lite gästartister dyker upp (George Michael, no shit) och inspelningskvaliteten är väl inte den bästa. Jag har funderat på att köpa remastrade versioner av hans första. De är ju ändå bäst. Som sagt.

Enya - The best of

Märklig. Och mycket intressant kombination av irländsk/keltisk folk och synth-nånting. Och så den där Åhléns-softa sången som låter exakt likadant på varje låt. Det ska mycket till om jag ska spela den här igen. Ett ångestladdat novembermörker till exempel.

Eric Gadd

Samtliga studioalbum.














Skulle rafsa ihop ett kollage av konvoluten men efter att ha lånat bilder från hans hemsida såg jag att de var i ett fulformat som satte stopp för det. Och jag orkar inte börja om.
Strunt i det.
Eric är Sveriges funk-soul-kung och har gjort mycket bra. Och ska vi snacka speciella minnen är Floating det album jag kommer att tänka på först. Men det borde ha varit det sista. Jag var ju inte nykter.

En kompis och jag hade under en kräftskiva just sjungit 14 låtsasfinska verser av en sång vi skrev där och då, helt improviserat. Det var full gas och applåderna stormade. Men efter den sista versen bestämde jag mig för att lägga mig och vila lite. På en brygga. Någon tyckte att det var mindre smart och bad mig åtminstone ligga på gräsmattan. Sagt och gjort.

Efter en stund kände jag inte bara den kalla augustinatten nafsa i mina kinder. Ljuv musik började klarna i mitt undermedvetna. Jag var på väg tillbaka från den mörka sidan. Någon hade ställt en bergsprängare med Eric Gadds Floating på ganska hög volym, intill mitt huvud. Omtänksamt.

Floating hade alltså kunnat bli sinking, men blev sobering. Tack Linda och Håkan. : )

Erykah Badu

World wide underground
Mama's gun
























Skön soul som åker på med ojämna mellanrum. Kan inte säga att den och den låten är bättre än någon annan. De flesta håller jämn klass.

ELO - Time

Inte deras bästa. Men vad gör det när det var den enda som fanns i gillestugan med den röda vävtapeten. Och har man en av något och inte hört övriga är den ju bäst. Är det inte så?

Jeff Lynne, ett musikaliskt geni bland många andra och med förkärlek för The Beatles, snickrade ihop sitt egna sound med Electric Light Orchestra. Den här är av det mer experimentella slaget med anpelningar på rymden och framtiden. Jag tycker att Ticket to the moon är riktigt bra. Och du kan lyssna på den under NOW PLAYING.

Eva Dahlgren - En blekt blondins hjärta

Vem tänder stjärnorna och Gunga mig är de låtar jag kan relatera till på den här plattan som är en i raden av de musikaliska framgångar hon hade på 90-talet.

Eva Cassidy

Eva by heart
Live at Blues Alley
Imagine
American tune



















En av världens bästa sångröster. Och ändå tog hennes karriär inte fart förrän efter hennes död. Inte ovanligt bland konstnärer och artister, fast i Evas fall var det lite speciellt. Hon åkte runt och sålde sina kassetter ur bilen och när det var dags att träffa skivbolagen rann det ut i sanden. Anledningen var att hon inte ville placera sin musik i ett fack. Hon ville ju spela soul, jazz, gospel, folk etc. Allt det där. Och det passade inte skivbolagen. Men så var det en discjockey på BBC som gjorde att världen fick höra rösten som suttit instängd i en bur alldeles för länge.

Av dessa plattor vill jag rekommendera allihop. Men har du tänkt börja med en ska du köpa Live at Blues Alley. En utmärkt liveinspelning som även har sänts på tv ett par gånger.

Elvis Costello - Painted from memory

Ett projekt med legenden Burt Bacharach. Tillbaka till mina föräldrars gillestuga (källarutrymmet med röd vävtapet och rödgulmönstrad heltäckningsmatta där mitt musikintresse föddes). Där stod soundtracket till Butch Cassidy & the Sundance kid. Och där fanns låten Raindrops keep falling on my head. Och så, ca 30 år senare, dyker det upp helt nya låtar med Burt som låter som klassiker. Elvis C och Burt är två pusselbitar som fann varandra med den här skivan.

Elvis Costello - The very best of

En samling med den här mannen passar mig alldeles utmärkt. En samlingsskiveartist, helt enkelt. Sköna, tidlösa (jag måste sluta använda det ordet) låtar som funkar närsomhelst. Sista låten She är den som sticker ut allra mest eftersom den får mig att tänka på min fru, innan hon blev det.

Eskobar - There's only now

Deras andra och lite rockigare. Några riktigt snygga melodier. Into space är en sån och även Someone new (feat. Heather Nova). De gjorde även ledmotivet till tv-serien Tusenbröder som jag inte vet hur jag ska få tag i utan att göra inbrott i tv-arkivet. Jaha, man kan köpa den på dvd. Tack.

Eskobar - 'til we're dead

En liten bild på ett stort band. Såg dem live på Mosebacke 2000 och fastnade. Den här plattan är lågmäld och unplugged, får man väl nästan säga. Good day for dying är bråttarhiten. Men även övriga är utmärkta att skala potatis till.

Ebba Grön - 1978-1982

"Vi startar ett punkband! Ja, vad ska vi kalla oss?"

Så där kanske det lät i Rågsved när det begav sig. Men även i Hultsfred 1986 när jag och några kompisar startade vårt coverband på Hasses vind. Jag hade mest erfarenhet av trummor då jag varit "lärling" hos min kompis Tommy, som började spela vid 3 års ålder och som idag är en mycket kompetent trummis i Lifvens. Övriga bandmedlemmar greppade det instrument som var ledigt och Hasse fick även ta sångmicen. Sen började vi.

Black Sabbaths Paranoid, diverse Ramones, Sex pistols och Ebba grön stod på repertoaren och vi var kungar i ett par år. Flak med folköl och sena nätter, precis som de stora stjärnorna gjorde, lade grunden till våra spelningar, som till slut betalade sig då vi fick chansen att göra ett gig med riktigt PA. Wow, jag kunde höra trummorna. Och när jag tittade upp stod folk framför scenen och skrek. Kanske av att det lät så illa. Kanske för att de kände igen låtarna. Oavsett så var detta min absolut bästa tid i livet. Just då i alla fall.

Tack Ebba grön och tack Thåström för att vi fick åka snålskjuts.

Ja, just det. Låtarna på plattan. Vackrast: Uppgång & fall. Mest gripande: Die Mauer. Kortast: Totalvägra. Klassisk: Staten & Kapitalet. Röjigast: 800 grader. Och sådär kan man hålla på.

Duran Duran - Rio

Antagligen världens kitchigaste skivomslag. Nä, det finns nog värre. Tillsammans med Eddie i Iron Maiden är det här ett skivomslag jag tydligen har ritat av en gång i tiden. Jag fångades kanske av den minimalistiska stilen som illustratören "Nagel" hade.

Vi startar ett band! Ja, och vi ska ha bandmedlemmar som heter likadant i efternamn. Men som inte är släkt. John, Roger och Andy Taylor tillsammans med Nick Rhodes och Simon le Bon gjorde pop med lyxig känsla. Har du aldrig varit i S:t Tropez räcker det med att lyssna på den här skivan så är du där. Även om den doftar extremt mycket 80-tal spelar jag den ändå med jämna mellanrum. Den väcker kanske minnen men är också tidlös och därmed en milstolpe i brittisk glampop.

Deras två första är bäst (hur ofta är det inte så?) sen går det utför, nedför. Sen kommer det en comebackplatta man köper i tron att allt ska vara som förr. Men det blir ju aldrig så. Mer om det på nästa platta.

Duran Duran - Astronaut

Comebackplattan som smiddes när det uppvärmda 80-talsjärnet fortfarande glödde. Så svalnade det. Ändå är det ett par låtar som duger här. Nice och Taste the summer är två av dem. Jag antar att den stendör lika fort som Ace of Base Flowers, Gud förbjude. Jag skulle vilja se Simon i nåt soloprojekt. Vad som helst UTOM det där som Rod Stewart och hälften av alla andra pop- och rockmumier sysslar med just nu.

Jag tror att Christer Fuglesang har med sig den här plattan i sin iPod NASA den 7 december.

The Doors - The best of

Det är så bra så man blir förbannad. Jag tror att om jag hade startat ett band på 60/70-talet hade det låtit som The Doors. Ibland får man bara en känsla av samhörighet när man hör en grupp spela. Och själva mixen på den här samlingen är snygg med Riders on the storm som inledning och den majestätiska The End som avslutning. I gymnasiet festade vi en hel del hos Frippe och Davve i Hultsfred och förutom ett lager av potatisvin på hela golvet och jasminrökelse i luften spelades Break on through (to the other side) på högsta volym. Det var vårt 60-tal.

Doris - Did you give the world some love today Baby

Titelspåret kanske du känner igen från en reklamfilm som gick för några år sedan. Det brukar ju vara så med bra musik ibland, även om man inte vågar erkänna det. Doris Svensson är i alla fall en av Sveriges bästa sångröster som här kompas av bl a Berndt Egerbladh och Janne "Loffe" Carlsson. Det är ett jädra drag och är egentligen en blandning av underground, jazz, rock och folk. Och svänger, det gör det. Sa jag inte det?

Docenterna - Låt tiden gå '79-'89

"Bensin i blodet, en ensam man på en moped..."
"Arne går i skogen, det är 20 grader kallt. Har med sig sin motorsåg..."
"... jag sa, ge hit för faaan. Bakom mina solglasögon, ljuset alltid gult..."

Vad säger man? Världsklass. En av Sveriges mest begåvade låtskrivare fick ur sig en hel del låtar men som inte gjorde någon speciellt rik, om jag får gissa. Men vad är definitionen av rik?
Det här är i alla fall en låtskatt som gör mig rik. Och varje första lördag i november spelar jag Alla helgons dag. Det har liksom blivit en tradition. Den tillsammans med den politiska Förbannat kall är mina favoriter. De är vackrast. Övriga är bara jävligt bra.

Observera att deras första namn inte var Docent död utan det underbara Aktiespararnas Årsmöte. Lite i samma skola som vårt första punkband i gymnasiet - Var fan är PA:t?

Dio

Snyggaste hårdrockskonvolutet efter Derek Riggs tidiga Maidenplattor och Judas Priest dito. Jag vet inte hur många gånger jag har ritat av Holy diver och fått den där demonen att se ut som en tapir istället för arg och grym. Holy Diver är ett av hårdrockshistoriens absolut bästa platta. Jag skulle vilja placera den på top 10-listan i alla fall. Helgjuten. Varenda låt.

Tittar man sen på Killing the dragon känns det lite väl nostalgisökande genom låtnamn som: Better in the dark (Rainbow in the dark) Rock & roll (Rock & roll children) och Throw away children (Sacred children). De inom parantes är så att säga ursprungslåtarna.

Men Ronnie James Dio är de facto en av de största. Det bevisade han tydligt som Ozzys efterträdare i Black Sabbaths Heaven & Hell och Mob rules. På senare tid är inte rösten lika vass som tidigare och jag undrar om det inte är dags för honom att börja spela in sig själv för MTV. Kanalen som nu visar allt, utom det den borde.

N - angående konvolutet till Holy diver: var det så där du kände dig en gång i tiden?

Dire Straits - Communiqué

Pubrock. Som sen blev något annat. Men innan det blev det var det väldigt bra. Deras tre första är värda att ha. Sen har jag såklart Brothers in arms på vinyl, men det hade varit coolare att ha den på cd eftersom det var den första cd som kom. Visst var det så?

Jag är svag för Lady writer. En kan-inte-sitta-still-låt. Sen är den lite ojämn, fast skön. Sista spåret är lite lagom laid back med djungelljud i bakgrunden. Bara en sån sak.

Dinah Washington - Nån slags Best of

Detta är inte konvolutet jag har på cd:n men jag kunde inte hitta den bland alla tusen compilations den här underbara sångerskan har givit ut. Vad kom först - Levi's jeanskille i utomhuspoolerna eller Dinah? Inte självklart för den "yngre" generationen. Men hellre ta fel på det än att tro att smurfarna har gjort "sina" låtar.

Det finns vissa sångröster jag skulle vara beredd att kapa lillfingrar för att få höra live. Dinah, Ella, Eva Cassidy. Men nu har jag bara två och det skulle bli lite messy att få sin vilja igenom. Då håller jag mig hellre till compilations. I'm mad about the girl.

Dido - No angel

Jag lovar att jag aldrig mer kommer att spela den här skivan. En del artister är som irrbloss. Eller så är det bara på grund av radiokanalerna. Det är klart som fan man blir trött på de låtar som spelas på replay. Men det är något med hennes röst. Och det var något med hennes röst som gjorde att hon slog igenom. Och det är något med hennes röst som gör att jag aldrig mer kommer att lyssna på henne. Sorry, Dido.

Depeche Mode - Exciter

Aloe Vera, va? DM's motsvarighet till Metallicas Load. Innehåller en hel del bra låtar. Det finns en extended-loaded-dance-wtf-mix på Dream on som är riktigt bra. Eller hur, Mattias?

CD:n är död!

Nu är det fastställt. Cd:n som den är nu är död. Läs mer.
Nåja, jag gnetar på med cdhyllan ändå. Glöm inte att de största artisterna vi har är just döda.

Depeche Mode - Music for the masses

Så bah, liksom vaddå bah, kommer det en så hära skiva efter Def Leppard, bah. Typ.
Violator är bäst. Den här kommer tvåa. Och ska jag erkänna var det inte DM jag lyssnade på när det begav sig. Men man har ju rätt att ändra sig. Och som tur var gjorde jag det först av pudelrockarna. Jag klippte av hockeyfrillan och breddade min musiksmak. Först genom The Police. Och till slut genom Gahan och grabbarna. Ett tack till min vän Tommy som visade vägen.

Def Leppard - Hysteria

1987. Globen var halvfärdig och på Hovet spelade Def Leppard med laser och allt. En suverän konsert som värmdes upp av MSG. Det var något speciellt att se de gröna laserkonerna över bandmedlemmarna och rätt som det var dök en bild på Marilyn Monroe upp. Rakt över våra huvuden. Grön och fin hon med. Många trevliga minnen till den här plattan. Torrhånglenas tid.

Deep Purple - Very best of

Det har blivit så att jag har ganska många cd-samlingar eftersom jag har studioalbum på vinyl. Eller, var det en bra förklaring egentligen? Struntsamma. Den här är i alla fall den bästa då den spänner över4 decennium. Om du såg intervjuerna med bandmedlemmarna på SVT:s hårdrocksnatt, ja, då vet du vad jag pratar om. Coolare rockers får man leta efter. Fast de finns och kommer längre fram i cdhyllan. Rockers ÄR coola. Så är det bara.

Burn är en energilåt utan dess like, Highway star likaså. Och Perfect Strangers är helt enkelt en av världens bästa låtar. Känn på den.

Dean Martin - The very best

När jag lagar mat åker den här skivan på. Helst ska det vara pasta med ett glas vin till. Då kommer man i fas med en av världshistoriens största entertainer. På scen, på film och på skiva var denne Rat pack en kille som verkligen visste hur livet skulle njutas. Och till slut blev det för mycket. Men hellre det än att dricka grönt te och aldrig gå mot rött.

Mer om hans Rat Pack-kollegor längre fram.

David Bowie - Reality

Den här gillar jag i alla fall. Den har mycket av gammalt 70-tal i soundet. Fast nytt på samma gång. Det är speciellt en låt jag skulle vilja föra fram i ljuset lite extra och det är den allra sista. Bring me the disco king. Den är grymt snygg och bra. Du måste lyssna på den om du inte gjort det tidigare. Högt.

David Bowie - Heathen

MYCKET svår platta. Fast det kan bero på att jag bara lyssnat på den ett par gånger. Och det kan ju tyckas vara lite orättvist mot David. Så jag får väl försöka igen. Jag kanske har blivit vuxen nog att både ge den en tredje chans och att jag kanske kommer ihåg minst en låt efteråt.

Vi provar väl då.

David Bowie - Hours

Ett 3-D-konvolut och lite sköna låtar, men ingen hurra-vad-bra-platta. Men inte på något sätt dålig. En 3:a alltså.

David Bowie - Aladdin sane

Sjukt snyggt konvolut. Och även en mycket bra platta. Inledningsspåret Watch that man är riktigt bra rock 'n roll, sen fortsätter det med lite blandat experimenterande.

A lad insane.

David Bowie - The singles collection

Nä, Magnus, jag orkade inte göra en samlingsbild. Så det får bli några stycken på rad.

Så.

Då har vi kommit fram till ännu en favvo i cdhyllan. Den här karln, eller hur man ska klassificera honom, har gjort så mycket bra att man bara blir förbannad. Jag brukar bli det av god mat, snygg design och just bra musik, som jag skulle ha velat gjort själv.

Den här samlingen är ett måste och får med en hel del ur hans karriär, även om det finns dubbelt så mycket som är nästan lika intressant. Jag har lagt märke till att just den här samlingen har justerats lite på sistone. Den utmärkta Wild is the wind har fått ge plats åt Cat people (putting out fire) som i och för sig är lite cool. I år kom det dock en Platinum-samling som är strået vassare.

Om jag fick välja några favoriter, och det får jag ju som bekant, skulle det bli Heroes, Life on mars? Young americans och såklart Let's dance.

Daniel Lindström

Ja, jag följer Idol. Eller, gjorde. I år är jag inte lika hängiven. Men när Daniel och Darin var kvar till slutet trodde jag att Daniel skulle vinna men att även Darin skulle få en karriär. Daniel är ju en inte så kaxig norrlänning som sjunger bra, så vi får väl se hur länge det håller. Den dagen han dyker upp på Allsång på Skansen har hans karriär tagit en ny väg. Men som inte behöver betyda något negativt. Allsångs fans är nämligen mer hängivna än Hultsfreds.

D.A.D. - The early years

Jockes brors bil, en svart Ford Escort, sladdade försiktigt fram i den första nysnön i november 1989. Vi var på väg till brudarna i grannkommunen och det var Jocke som körde. Jag skötte värstingstereon och spelade en låt på repeat. Sleeping my day away. Låten är den där resan, som slutade lyckligt trots väglaget från Hell. Såg dem live några gånger i Hultsfred och en gång längst framme vid scenkanten på Gränsö. Det var så hög volym där att man omöjligt kunde urskilja trummor från gitarr från sång från bas. Men vad gjorde det? Det var ju party.

Andra låtar som betytt mycket är I won't cut my hair och Marlboro man. Länge leve dansk countryrock.

Crowded House - The very best of

Ännu en samling. Skön musik som åker på då och då. Har inte fördjupat mig särskilt mycket i dem förutom att det är ganska tidlöst och bra.

Creedence Clearwater Revival - Platinum

Nu blir mina föräldrar nostalgiska. Och jag. För hur skulle jag kunna vara annat när Creedence kommer på tal? Det var ju de som fick gå på högvarv när jag var några år och inte ville sova. Men efter lite Fogerty-rasp blev det en "Good moon rising". På vinyl var det Willy and the poor boys från 1969 som gjorde jobbet. Och sådär 25 år senare var det något djupt i mig som sa att "Platinum" var ett bra val. Om jag, eller våra barn, skulle ha svårt att sova någon natt.

De flesta låtar är ju bra men det finns ett par jag inte kan vara utan. Born on the bayou och den låååånga versionen av I put a spell on you. Jag får gåshud.

Cornelis Vreeswijk - Mäster Cees memoarer

Den här mannen behöver ju egentligen ingen presentation. Och om jag ska vara ärlig lyssnar jag för sällan på den här boxen, som innehåller drygt 150 av hans mest älskade och kända visor.

Coldplay - Parachutes

Riktigt bra. Och de håller än. Men de börjar väl få lite mer ångest för varje skiva de släpper nu. När den här kom var det Coldplay och Travis som körde parallellslalom nerför pisten. Men någonstans på vägen verkar Travis ha ramlat, för Coldplay är på väg mot mål, om jag får gissa. Och det får jag ju. På cdhyllan är det jag som bestämmer. Och nu bestämmer jag att inte skriva mer idag. Nästa gång - Cornelis.

Clawfinger - Zeros & heroes

Nu blev visst den här bilden lite större än den skulle vara. Men det kanske bara speglar gruppen. Tungt och bra första gången man hörde dem och det var väl låten Nigger som satte fart på karriären. Och missuppfattningarna om dess innebörd. Men det är som med Rammstein. Det är som att äta kroppkakor. Gott i början men efter 5 stycken känns det som man ska spricka.

Christian Falk - Quel bordel

Om du frågar musikkritiker i utlandet ger de inte den här plattan något överdrivet bra betyg. Men om du frågar mig får den det. Jag gillar blandningen av dance och vad-det-nu-är. Lite gästsångare/sångerskor på de olika låtarna och det är en bra partyplatta som i dagarna har fått sin uppföljare. Han kan sin skit. Inte bara göra jinglar till SVT.

Chris Isaak - Wicked game

Det här är varken en samlingsplatta eller ett album i ordningen. Den innehåller lite blandat och kanske inte det bästa han gjort, men jag vet att jag har den för en låts skull och det är just Wicked game. För mig är den David Lynch och filmen Wild at heart. Det är min favoritregissör och musiken han använder sätter alltid djupa spår i mitt inre. Angelo Badalamenti är en annan kompositör vars musik fastnar som tejp på själen. Chris förtjänar helt klart mer uppmärksamhet och hyllningar.

Chris Cornell - Euphoria morning

Efter att Soundgarden lagt gurorna på hyllan men innan Audioslave såg dagens ljus, bestämde sig Chris Cornell för att wejla de sista sprattlande resterna av grungen åt fanders. Och som han gjorde det. Det här är en känslosam platta som är vacker helt enkelt. Han blandar sin tyngd med sin känslosammare sida och så blir det som det blir. Världsklass. Jag tror till och med att han skulle lyckas bättre solo än att fortsätta med Audioslave som jag tycker har kört slut på batterierna för den här gången.

Cher - The greatest hits

Nere i gillestugan hos mina föräldrar står en singel med Sony & Cher. I got you babe. Och det här är lite konstigt, för om man tittar på gamla bilder av Cher, från 60-talet och strax därefter, så är hon fulare än vad hon är idag. Det kallar jag att åldras med värdighet. Hon lever sitt liv baklänges och kommer väl ha babyface och suga på napp strax innan hon går bort. Hon har en säregen röst som, vad vet jag, också är opererad för att låta sexig. Men jag har aldrig riktigt gillat henne. Och kommer inte att börja göra det heller. Inte för allt silikon i småland.

Chemical Brothers

Exit planet dust
Dig your own hole
Brothers gonna work it out (DJ mix)
Surrender






Om Bob Hund är det band jag dansat galet till framför scenen i Hultsfred eller på KTH är Chemical Brothers det band som kommer strax efter. Det är ju lite olika musikstilar men partyröj är deras gemensamma nämnare. Exit planet dust spelades högst och galnast i Mr. J's svamplägenhet, jag pratade om i anslutning till Beck. Sen höll det på så ett par plattor till, fram till Surrender. Sen var inte det kul längre. Men det är väl så med experimentell musik. De är som chockgranater i partynatten.

Céline Dion - D'eux

Jaha. Där står den. På franska. Vet inte riktigt om jag har hört den på 100 år. Ord är väl överflödiga. Ful tjej sjunger vackert. Som Barbara S.

Caron Wheeler - UK Blak

Det började med Soul II Soul. Fett soulsound i slutet av 80-talet och som sedan blev solokarriärer för bandmedlemmarna. På den här är det egentligen bara 2 sköna låtar och det är den utnötta Livin' in the light och den lite bättre Blue (is the colour of pain).

Caroline Lavelle - Spirit

Har du kräkts upp gallan av Enya? Ja, då har jag något istället. Som dessutom är bättre. Fast lika mystiskt och drömskt. Den här skivan köpte jag på rekommendation av min Hi Fi-vän Jörgen. Och har man en bra anläggning får man följa med basen ner i källaren där bara ett fåtal Hertz får plats.

The Cardigans

Gran Turismo
Long gone before daylight
Super extra gravity








Sa jag att de var från småland? Det börjar bli tjatigt det här. Ännu ett kanonband och de som känns mest internationellt gångbara. Jag fastnade aldrig för deras första plattor. Soundet var allmänt taskigt och lite för gulligt. Som en cardigan på en biologilärare. Men i och med Gran Turismo fick Svensson & Co. utlopp för sina dolda hårdrocksrötter. Och då blev även jag nöjd.

Gran Turismo är lite som Kents Isola. Men mer om den längre fram. Erase/rewind är bland de bästa och i My favourite game kan jag fortfarande reta mig på att det händer något med ena kanalen i sista refrängen, om jag inte minns fel. Avsiktligt eller inte. Vad vet jag?

Long gone... är en milstolpe och innehåller nästan bara bra låtar. Produktionen är skitsnygg och i You're the storm gör Nina någon slags snygg höjning i slutet. följt av A-a-a-aa-aa. Men den absolut bästa låten är Live and learn.

Super extra gravity har jag inte blivit lika bra vän med även om den är hyfsat bra. Låtar som sticker ut är dock Overload och Good morning Joan.

Bryan Adams - So far so good

"I got my first real sex dream..."

Just det.

Så skulle Summer of '69 kunnat börja. Och det var kanske så många i tonåren tyckte det lät som. Den här Kanadensaren har skrivit några riktigt sköna jeansjackelåtar. Just Summer of '69 var tillsammans med Simple Minds Don't you (forget about me) de låtar det hoppades allra mest till på dansgolven i folkparkerna på 80-talet. Tillsammans med U2's Pride.

Och 4:03 minuter innan lysrören tändes upp hade man hunnit hångla med en tjej från grannkommunen till låten Heaven. Det var tider det.

Bruce Springsteen

Born in the U.S.A.
The Rising
Tracks








Äntligen. The Boss är en favorit i hyllan, även om just cdversionen av honom begränsar sig till just dessa plattor. Men sammantaget har jag nog det mesta studiomaterial av honom på vinyl, cd och iTunes-filer. Men nu är det cdhyllan vi snackar om och då är det dessa.

Vad är då The Boss för mig? Ja, en massa saker som till exempel den starkaste konsertupplevelsen - Stadion 2000-something, kommer inte ihåg år. Kommer bara ihåg att jag hade gråten i halsen och blev lite paff själv att en konsert kunde framkalla det, inte bara den första gången jag såg min blivande fru i brudklänning. Undrar varför det blir på det sättet med känslorna. Det var i alla fall mäktigt.

Born in the U.S.A. var en riktig partyrökare (OBS: gammalt uttryck, typ 1986) när den kom och efter att ha spelat sönder titelspåret har jag hoppat över det varje gång plattan åker på. Det är samtidigt förbannat kul att Ronald Reagan, under sin presidenttid, ville adoptera låten eftersom den var så patriotisk. Om han hade lyssnat på texten hade han tänkt om.

The Rising kom året efter 9/11 och är kuslig på något sätt. Jag vet inte hur mycket av 9/11 som finns i den medvetet men den leder till eftertanke.

Tracks med sina 66 låtar är en skatt enligt mitt tycke. Även om de låtarna inte fick plats på albumen är de ändå riktigt bra och det hade kunnat släppas fler dubbelalbum vid tiden för deras tillkomst. Men det var kanske inte kommersiellt gångbart.

Bruce kommer jag alltid bära med mig. Och tyvärr, Uffe, du kommer aldrig kunna flörta med mig i dina rutiga skjortor eller Bossiga stil.

The brand new heavies

The brand new heavies
Shelter

Acid jazz. Jaha. Kalla det vad du vill. Svänger sominihelvete gör det i alla fall. Introlåten från deras självbetitlade album från 1992 känner du igen som har sett Nilecity 105.6. Shelter är inte lika bra men bjuder på riktigt svängig jazz-funk-groove-what ever.

Bon Jovi - Slippery when wet

Nu börjar vi komma in i den värld som jag och mina vänner befann oss i under ca 10 års tid. Black Sabbath tillhörde de mindre publika banden man lyssnade på, vid sidan av de så kallade kompisbanden. Bon Jovi var ett av dem. Och som man nästan var tvungen att lyssna på för att få behålla sin plats i gänget. Det låter kanske sjukt men det är ju så det funkar i tonåren. Om nu någon skulle vara främmande för den.

Det här en riktig hörnsten i 80-talshårdrocken. Även om Bon Jovi klassas, som Europe, som ett band i AOR-klassen (Adult Oriented Rock). Något man varken visste eller brydde sig om i 15-årsåldern. Rockade gjorde de i alla fall. Det finns inte en enda dålig låt på den här plattan. Och någonstans på vinden ligger deras första "Runaway" som inte är crap den heller.

Bo Kaspers orkester

På Hotell
Amerika
I centrum












Jag var beroende av dem en tid. De serverade en populär form av jazz som jag spisade med dur och moll. Och det skulle visa sig att många melodier man kände igen var tagna från jazzskattkistan. Sen var det stopp. Jag blev för mätt. Du kanske själv har ett sådant band som det känns som du har missbrukat innan du helt plötsligt en dag bara stänger av. För gott.

Bob Marley

Jag har den. Och de flesta, skulle jag tro. Bob Marley "Best of". Den räcker åtminstone för mig när reggae-tarmen vill ha sitt. Har aldrig tagit mig tid att utforska hans plattor från tidigt 70-tal och framåt. Även om det finns många pärlor där. Men, som jag har sagt tidigare (och kommer att säga igen) jag hade fullt upp med läder, nitar och permanentat hår under den tiden. Så vad begär du?

Bob Hund

Ett fall och en lösning
Stenåldern kan börja












På frågan, vilken musik kan du inte sitta still till? är svaret Bob Hund. Nuförtiden står de bara där, som stenåldersmän över furiös skånsk indiepoprock. Men under min tid som heltidsbesökare av Hultsfredsfestivalen var det den här gruppen man levde av. Jag tror till och med att man skulle kunna ha kul på fest utan alkohol, tack vare Bob Hund. Men vem fan vågade chansa?

Blur - 13

Jag hänvisar till min cdkollega på cdskåpet när det gäller Blur. Han är bättre på att sätta ord på varför han har gruppen i hyllan än jag.

Blacksmith - Once upon a star

Det var en gång ett hårdrocksband från småland.

Har du tänkt på att småland har producerat en del framgångsrika band på sistone? The Ark, The Mo och Melody Club. Och så Blacksmith. De är bördiga från samma matjord som jag, ett litet samhälle i norra småland som heter Gullringen.

Det fanns en del mer eller mindre bra band i området för den tiden på 80-talet men Blacksmith var de som rönte störst framgångar. Allra mest i Asien om jag inte är felunderrättad. Där fullkomligt slukar man hårdrock från väst och många före detta garageband lever idag som kungar där borta.

Deras första EP - Gipsy Queen - ligger i vinylformat på vinden och kanske blir föremål för "vinyllådan" nästa år. Eller inte. Jag blir nog galen av cdhyllan innan dess. På "Once upon a star" är det bara den utmärkte sångaren Pelle Englund som är kvar av ursprunget. Jag lyssnar knappt på skivan idag men stödjer dem så fort det kommer en ny platta.

Black Sabbath

1970. Mitt födelseår. Black Sabbaths första skiva. Ett åskväder, regn och en domedagsklocka i bakgrunden. Så var fan lös och skulle vara det ett bra tag.

När alla andra gjorde rock av olika hårdhetsgrad och i snabbare och snabbare tempo satte Black Sabbath pinnen i hjulet och saktade ner allt, vred upp basen och vässade gitarren ytterligare. Som en skenande stridsvagn i 10 km/h drog de fram och tryckte ner kritiker och fans i leran. De lämnade ingen oberörd. Jag har de plattorna ovan och några samlingar och andra som tolkar dem. Men det är de första plattorna som är tyngst.

"Paranoid", eller "War Pigs", som den egentligen skulle heta (men inte fick p g a Cubakrisen yada, yada...) var en skiva som låg till grund för vårt coverband i gymnasiet. Vi spelade mest punk men låten "Paranoid" fanns också med. Och den spelades ofta.

"Master of reality" är också en milstolpe med "Into the void" som sista men största låt.
"Vol. 4" som egentligen skulle heta "Snowblind" (men inte fick det p g a det var kontroversiellt att döpa en skiva till något som för tankarna till vitt pulver) är också gjuten. Ända fram till "Never say Die" lät det väldigt bra. Sen blev konsekvenserna av drogerna kanske för stora. Just den plattan innehåller flera obegripliga låtar. "A hard road" är också den enda låt Tony Iommi sjunger på.

Hur skulle det gå när Ozzy slutade då? Hur bra som helst, skulle det visa sig. Åtminstone för de 2 plattorna "Heaven & Hell" och "Mob rules". Gillar man Dio är dessa ett måste. "Heaven & Hell" är en av världens bästa om jag får bestämma. Och det får jag ju. Men även "Mob rules" med sin fantastiska "The sign of the southern cross" är en höjdare.

Sen räcker det för mig. Men Tony harvar på i sina blå solglasögon och allt tunnare hår. Men riffen är lika tunga och fingertopparna lika hårda som alltid.

Blacknuss - 3

Såinihelvete skönt soulgung. Den utmärkte trummisen och kapellmästaren Martin Jonsson har fingrarna långt ner i syltburken i produktionen och är lika bra på att programmera som att nöta stockar live. Har sett dem live och det är så de ska upplevas. Lite Titiyo, lite Viktoria Tolstoy och en massa andra. Stort.

Björk - Vespertine

En enda skiva även av denna kreativa artist. Har aldrig riktigt fastnat för henne men den här dög minsann att köpa. Ändå är det bara en låt jag kommer ihåg och det är den första - "Hidden place". Videon var lite speciell då den enbart visade hennes ansikte i närbild. Och så kom det X-Files-sörja ur ögon och mun. Som olja, fast ändå inte. Och så blir allting svart.

Big Money - Lost in Hollywood

Ett besynnerligt musikprojekt. Låtar skrivna av den gamle "Pontus och Amerikanarna" trummisen Vasa. Ytterligare ett geni. Det här är en svulstigt producerad popplatta som Michael B. Tretow rattade spakarna på. "Big" sjunger och jag vet inte vad han heter egentligen, bara att han har en tvillingbror och att de ofta körar bakom någon stjärna i tv.

Bigelf - Money Machine

"Gillar du Beatles?" frågade Jörgen i Hi fi-butiken Ultimate Sound.
"Ja" sa jag.
"Gillar du Black Sabbath?" frågade han igen.
"Ja, för fan. Det vet du" svarade jag.
"Då ska du ha den här" sa Jörgen och gav mig Bigelf. Ett hårdrocksband från någonstans i Sverige.

Beck

Kan man röka svamp?
Det tyckte i alla fall vår amerikanske vän Mr. J. Han var den exotiske mannen från San Diego, Californien och vi hade jobbat tillsammans några månader. Vi brukade se X-Files och diskutera UFO. Och ibland festade vi, och då åkte de fram. Svamparna. Han hade dem i kökshyllan, bland tallrikar och glas. De var gulvita och för att uppnå önskad effekt skulle de betraktas som te. Jag provade aldrig men Mr. J intygade att man blev en sexatlet. Och i bakgrunden spelades Becks "Odelay" på absolut högsta nivå. Testa det. Det blir lite mer av allt, liksom.

Sen gick det några år. Mr. J flyttade. Även jag. Fast Beck har funnits där hela tiden. Killen är ett geni. Sea Changes är riktigt skön. Lågmäld country. Snyggt.

The Beatles

Studioplattorna + några bootlegs,
samlingar, BBC-upptagningar etc.












Det är inget snack. De betydde något alldeles speciellt för musikhistorien. Men jag är minst lika fascinerad av människorna bakom fenomenet som av musiken själv. Och det är bara löjligt att skriva en massa bra eftersom det riskerar att bli en upprapning av klichéer, som Allmusic nämner.

Lennon eller McCartney? Ja, för mig är det Lennon, av lite olika anledningar. Han var den som drev något annat än bara musiken. McCartney har för mig alltid varit den superproducerande som aldrig riktigt stannat upp och reflekterat. Men jag känner honom inte så det är säkert fel. Jag tolkar bara den mediabild jag möts av. Per Gessle och han är lite lika i sättet, om jag ska göra en jämförelse. Högst subjektiv sådan.

För mig är det viktigt med det mjuka som Lennon sysslade med. Fred, kärlek, konst och allt sådant. Och så inte att förglömma, hans sällsynt intelligenta humor. Det var många som hamnade i hans humorgrop. Som kommandoran i Emils varggrop.

Musiken finns där som en del av mig och kommer alltid att göra det. Jag är uppväxt med dem och återvänder ibland till deras musik och förundras över hur långt före sin tid de var med mycket.

Se där. Nu kom klichéerna igen. HELP!

BBM - Around the next dream

Fyfan. Det här är en riktig favorit jag spelar med jämna mellanrum. Allra mest när jag vill få tillbaka den där förfestkänslan som min vän Ubbe lyckades bygga upp tack vare den här plattan, ett par "åfyfanvickajättehögtalare" och en flaska Lagavulin.

Basisten Jack Bruce och trummisen Ginger Baker, gamla Creamkompisar, slog ihop sig med Gary Moore och gjorde en bluesrock/proggrockplatta som är som rosor på rostigt stål. Den innehåller smältande ballader och dieselblues om vartannat. Som livet självt. Hur kan man vara utan en sån?

I love it.

Beastie boys - Hello nasty

Det började på 80-talet med debutalbumet "Licensed to ill". Det första vita rapbandet av betydelse sprängde både gränser och min vän Kays högtalare. Det var något nytt och vi spelade plattan jämt. Och högt. Det roliga är att man vid den tiden inte hade koll på Led Zeppelin-samplingarna utan trodde att de hade gjort dem själva. Men det var väl inte det enda man inte hade koll på som tonåring.

Och det är åter igen inte debutplattan jag har utan "Hello nasty". Det ser alltså ut som tidigare, och senare, i cdhyllan. Fel skiva i samlingen. Men det var väl låtar som "Body movin'" och Intergalactic" som sålde in den. Tack vare MTV. När MTV fortfarande var "Music" Television.

Barry White - The ultimate collection

Sängkammarröst som får kvinnorna att, och nu kommer jag att använda ett uttryck som egentligen borde förbjudas, "bli till sig i trasorna". Trasorna, sa jag.

Min frus. Sa jag det?

Bananarama - WOW!

"Venus" är väl den enda låt jag lyssnat på, fast originalet är coolare. Sen var det visst "Love in the first degree". Bevare mig väl. De simmade omkring i samma gryta som Rick Astley och Kylie Minogue. Lättsmält och snabbmakaroneproducerat av Stock Aitken Waterman i hitfabriken. Vart tog de vägen egentligen?

Backstreet boys - Greatest hits, chapter one

Monsterhits från "en kille för varje smak". Hmm, har inte så mycket att säga eftersom jag inte brinner för dem. Men en sak är säker. "Larger than life" och "Everybody" är riktigt bra låtar. Och inte långt från mitt hem står killen som är medskyldig till deras framgång och sound och putsar på sin svarta Ferrari.

BAO

Benny Anderssons Orkester med Helen Sjöholm, 1 och 2.












Jag kommer inte ihåg vilken låt jag hörde först. Inte heller om det var på radio eller hos någon kompis. Antagligen inte det senare. Och troligtvis är det på det sättet eftersom min själ blev som förlamad av Helens sång. Tid och rum stod still och minnet fick ge vika. Som när jag träffade min fru första gången.

Sverige har ingen bättre sångerska, helt enkelt. Och du får tycka vad du vill. Att jag har fel, att Linda i Idol 2006 är det, att Anne Sofie von Otter är det. Att du själv är det. Inte för mig. Men det är ju inte bara Helen som är bra. Benny (eller är det Björn?) är ju den som står för fiolerna, tillsammans med sina Dalahästar som får dra det tunga lasset. Karln är ett geni som har turen att ha skrapat ihop så pass mycket deg att han nu förtiden enbart kan göra sådant han tycker är kul. Då vill det gärna bli bra.

Jag gillar de nykomponerade folkvisorna. Bennys karaktäristiska sätt att bygga upp låtarna är det som gör det. Jag vet inte riktigt vad det kallas. Spacelounge vet nog. Men när en slinga, eller kalla det vad du vill, ska ta slut och ta ny fart så fortsätter den halvvägs in i nästa, innan den byter form. Exakt. Skitavancerat. Men jag kunde inte förklara det enklare än så. Lyssna istället.

Både 1 och 2 är lika bra men en sång gör mig alltid tårögd och det är "Kärlekens tid" på skiva 2. Det är en slags avslutning på föregående sång "Saknadens rum" och låter som en skir Första maj-kör i en björkbacke någonstans i Värmland. En kort kärlekssång som får mig att tänka på när jag träffade min fru för första gången. Och jag blir som förlamad igen.

The B-52's - Cosmic thing

Konstigt band. Och jag är väldigt dålig på deras historia. Även om vilken människa som helst kan läsa mer om dem på nätet. Jag köpte plattan för att Kate Pierson sjunger som en Gudinna. Hon har även spelat in en duett med Iggy Pop som heter "Candy". Låtar som "Love shack" och "Roam" var de som snurrade mest 1989 då den kom. Och jag var väl på väg att förvandlas från tonåring till... något annat just den tiden. Och då behövde jag The B-52's. Tydligen.

Audioslave - Audioslave

Jag älskade Soundgarden. Älskar. Och så slutade de. Assholes. Men, så uppstod de igen på något genmanipulerat sätt. Genom att korsa Chris Cornell med Zack de la Rocha från Rage Against the Machine blev det bra igen. Eller nästan bättre. Nä, inte riktigt. Men, man var ju svältfödd på Soundgarden så det var klart man köpte Audioslave. Chris är ju en stark frontfigur och även om hans soloplatta efter Soundgarden är den som går till världshistorien som "wäjligast" är den ändå bra. Audioslaves andra håller måttet, men den tredje skiter jag i. Mer saft gick inte att krama ur, liksom. Det blir bara beskt och smaklöst.

The Ark

We are The Ark.
In lust we trust.
State of The Ark.












Jag blev så glad första gången jag hörde "It takes a fool to remain sane". Då visste jag att det fanns hopp för Svensk musik. Och att någon hade vett och stil att sno snyggt från 70-talets glammigaste artister. Queen finns där. Bowie. Ja, det går säkert att räkna upp några till. Men, de lyckas ändå skapa en egen stil och ett eget sound. Det är det som är så bra. Och att de har gjort riktigt bra låtar. Nu var det ett tag sedan jag lyssnade på dem men lovar att börja om igen. Deras första är bäst.

Och namnet Ola Salo. Det är genialiskt bara det.

Andreas Johnson - Deadly happy

Världens mest ledsna kille. Efter Nick Drake (R.I.P). Eller, ja, Sveriges i alla fall. Den här plattan är jävligt bra men hans röst blir i längden påfrestande. Det är därför jag tycker att hans nya material "låter som förr". Han är kanske lite gladare idag. Men inte jag, av att höra honom. Jag lyssnar hellre på Nick Drake.

Anders Glennmark - Boogie i mitt huvud.

Inga kommentarer. Faktiskt.

Alison Krauss + Union Station - New favorite

Blue grass. Mycket trevlig platta med stålsträngat och skör röst möter tuffa killens mörka sydstatsgnäll. Fick plattan introducerad av en kollega som brukade dansa Square dance till låten "The Boy Who Wouldn't Hoe Corn" som är min favorit. De lugna låtarna är vackra men får mig att somna. Så jag väljer hellre de med ett BPM som överstiger vilopuls.

Anna - Queen of spades

Var på en livespelning på en fritidsgård på Söder. Borta vid Zinken. Har just nu helt glömt bort vad den heter, på vilket det borde vara spöstraff. Anna Andersson från Kisa spelade och sjöng och jag köpte plattan på plats. Grym röst och en inte helt kass trummis vid namn Kjell Gustavsson som kompade tillsammans med Matte och Fyffe Lignell. Spelar den aldrig nuförtiden. Men nu har jag ju i alla fall skrivit om den. Bara det.

Annie Lennox - DIVA

Jag går ner på knä. Och armarna är sträckta framåt och huvudet nedböjt. Annie är en favorit, även om det bara står en platta från 1992 med henne i cdhyllan. Någonstans finns även Eurythmics, men det är inte samma sak.

Den här plattan är för det första grymt bra producerad ljudmässigt. Fet, djup bas möter Annies skörstarka sång så huden får frysprickar, som vår dotter brukar kalla gåshud. Det finns egentligen bara en annan kvinnlig artist som får mig att kasta in handduken helt. Hon börjar på "S" - och borde sluta på "exig" - men slutar på "ade". Mer om henne jäkligt långt fram.

Alanis Morissette - Supposed Former Infatuation Junkie

Focking ey, vilken titel! Och hon låter som ingen annan. På gott och ont. När "Jagged little pill" kom 1995 tog det fart rejält för singer/songwritertjejen från Canada. Och jag gick i fällan. Men på det här albumet har jag en favorit som inte nämns som en av hennes hits. Och det är en suverän låt. Den heter "Joining you" och ligger trea från slutet. Mer än så tänker jag inte prata om den. Lyssna på den.

Air - Moon safari

Reklambyråmusik. Det står även "French band" på konvolutet från 1998. För säkerhets skull. Och det var väl här som medelsvensson fick upp ögonen för fransk musik. Air bröt ljudvallen med sin softa loungemusik som för tankarna till Rivieran och en drajja i handen. Den gick varm på byrån. TBWA Stockholm spelade den också jämt. Alla gillade dem.

Omslaget är skitsnyggt och designat av Mike Mills. Sen kom det mer Air. Och lät som förut. Nytt millenium och luften gick ur dem. Men "Moon safari" åker på då och då när hårdrocken blir för mycket. För det kan den.

A-ha - minor earth major sky

Det finns en del hål i tänderna i cdhyllan. Det står en del grupper där och tar plats för annat som är bättre. Men nu står de där. Som öde OS-arenor i någon mellaneuropeisk stad. De är inte mycket att skriva om. Troligen var det bara en låt som var bra, eller som man ville skulle vara bra. Och så köpte man hela albumet. Så går det inte till idag när man kan plocka de godaste karamellerna från iTuneslistorna. Lite synd egentligen. Med tanke på att en platta produceras med en viss låtföljd. Det är något som kanske kommer att försvinna.

A-ha gjorde ju världens coolaste video med "Take on me". Än idag står den sig tillsammans med Peter Gabriels "Sledgehammer". Sen kom låten "The sun always shines on tv" och den var nästan lika bra. Sen försvann de. Och kom tillbaka med den här skivan. Och försvann igen. Nu tänker jag aldrig på dem mer än när jag spelar "Take on me". Di-di-di-di-di...diiiiiiiiii.

Aerosmith – Just push play

Förvirrad. Igen.
Varför har jag bara den HÄR plattan med Aerosmith? Jo, låten ”Jaded” var ju bra. Men, hallå, de har ju gjort en massa andra som dessutom är mycket bättre.

Aerosmith är ett av de band som jag tror har en innestående skuld till någon med bockskägg de träffade vid en fyrvägskorsning i början av 70-talet. Det finns några band till i cdhyllan som har samma skuld. I gengäld fick de förmågan att komponera de perfekta rocklåtarna och balladerna. Det hörs på något sätt att de är gjorda enligt det gyllene snittet. Perfekt harmoni och ackordföljd. Gjutna arrangemang. Klassiker redan när de kom.

På första albumet ”Aerosmith” från 1973 är jag övertygad om att bandet hade en annan sångare. Lyssna bara på dunderhiten ”Dream on”. Nä, det är Steven som sjunger, men han var som en fågelunge på kanten av sitt bo. På g, liksom. Han behövde knarka helt enkelt. Då blev det ordning på pipan och han sjöng som en hel karl istället för som en hormonstinn räka.

En historia om bandet går ungefär som såhär: Under deras mest nerknarkade period kom någon smart i bandet på att de skulle spela låtlistan från slutet istället. Men effekten uteblev. Det som hände var att de spelade sista låten först, gick av scenen och kom inte tillbaka. De trodde ju att konserten var slut. Undrar om någon i publiken märkte något.

Den platta jag har mest minnen av är ”Pump” från 1989. 80-talet är årtiondet jag återkommer till ofta på cdhyllan eftersom det var min tonårstid. Då spelade vi även musik jag inte skulle komma att lyssna på förrän 15 år senare. Mer om det på bokstaven L.

Ace of base – Flowers

Ja, herregud.

Vad gör egentligen den i cdhyllan? Det var något med sommaren 1998. Eller så ville jag bara att den skulle vara bra. Och det är ju skillnad på vad man vill och hur det egentligen är. Detsamma med Ace of base. Jag ville så gärna att det skulle gå bra för dem och att musiken skulle hålla samma klass som ABBA. Och jag tror att Jonas Berggren håller med.

Flowers är en joker i leken. Den tidigare ”The Sign” var ju mycket bättre. Om man gillar Ace of base. Och det gjorde jag ju någon gång i början av 90-talet. Tror jag. Fast egentligen vill jag bara glömma hela den tiden. Men skivan får stå kvar i hyllan. Som ett skelett över svenska kommersiella ABBA-kopior. Och som en påminnelse om en förvirrad period i mitt liv.

Huh.

Abba – The Album

Först ut i cdhyllan står den svenska exportsuccén ABBA. Vad ska man annars döpa ett band till? Man hamnar ju först i cdhyllan, längst fram i skivbacken eller högst upp i iTuneslistan. Bara där sätter man ambitionen, liksom.

Första gången jag hörde The Album var nere i gillestugan i mitt barndomshem i småland. Farsans skivsamling var den som öppnade dörren till mitt musikintresse. Mitt brokiga musikintresse. ABBA trängdes med Alma Cogan, The Rock Follies, The Beatles, Rolling Stones, Queen och Cornelis. Och så alla obskyra countryplattor jag inte kommer ihåg namnet på. Bara att skivomslagen pryddes av John Wayenefagra gossar. Jo, och så Creedence Clearwater Revival såklart. Hur kan jag glömma bort bandet mina föräldrar spelade varje gång jag vägrade att sova? Rytmen i blodet har här sin förklaring.

Det var något speciellt med The Album där A-sidan var pop och B-sidan mer av musikal. Jag kommer ihåg att jag var lite rädd för ”I’m a Marionette” som ligger som sista låt. Annars är inledningslåten ”Eagle” och den utmärkta ”Move on” de jag kommer ihåg bäst. Att jag idag har den på cd i hyllan är mest för att kunna plocka fram den där sköna ”slutet av 70-talskänslan”. Och att den bara kostade 99:- på Statoil.

Av någon anledning har jag inte fler ABBA-skivor än denna, men det kan ha sin förklaring i alla GOLD- och samlingsplattor som fick mig att tröttna på gruppen. Benny Anderssons BAO följer jag däremot. Det är folkmusiken, som alltid har funnits i ABBA, jag gillar. Benny är en levande legend när det handlar om att komponera folkmusik.

Mer om BAO (och Creedence längre fram i serien)